Helene Tivemark

Miljövetare (Fil. Kand.), antropolog (Masters) och jägare. Käresta, bonusmor och vän. Älskar att skriva, att sjunga i kör och att vara ute i skogen. Likaså att skapa broar mellan människor och idéer.

Jag är kvinna, 44 år och utbildad miljövetare och antropolog. Jag har arbetat med kultur- och miljöfrågor i Sverige och utomlands i många år och jag är en passionerad djur- och naturälskare sedan barnsben.

Och så är jag, sedan tre år tillbaka, jägare. Jag jagar ofta.

Och det förvånar har jag märkt. Jag hör kommentarer som: –”Du?! ….jagar du? Men hur….” – som om jakt och miljöarbete inte alls gick ihop. Från både jägare och kollegor.

För mig finns ingen motstridighet i att djupt vörda de djur som lever i skogen och att jaga och ibland få skjuta något av dessa för att nära mig och min familj (då ingen av oss är vegetarian) – vilket för övrigt bara är en av många anledningar till att jag jagar.

Det är för mig heller inget konstigt med att aktivt vilja skydda en art som varit gravt hotad under många år, eller att vilja skydda husdjur och boskap som faller offer för arten där den vuxit sig stark igen. Min verklighet rymmer allt detta och inget av det är konstigt. Det konstiga tycker jag är hur en debatt kan bli så polariserad när så många gemensamma intressen finns.

Jag har märkt under dessa år hur oerhört lite många icke-jägare bland allmänhet och ”miljöarbetare” vet om jägarkåren och jakt. Och jag har under samma tid lagt märke till hur lite många jägare egentligen vet om ”miljöarbetare” och allt de gör när de inte pratar varg.

De flesta av oss är köttätare. Precis som vargen. Vissa människor har valt att leva som vegetarianer och andra som aktiva jägare. De däremellan köper sitt kött, men någonstans har någon dödat, flått och styckat ett djur åt dem (som ibland haft tämligen svåra livsförhållanden i fångenskap). Vi jägare gör det själva, och då har djurets liv gått sin naturliga gång fram tills dödsögonblicket, de gånger vi faktiskt skjuter något. Ofta blir det mest att vi ses, får vara en stund i skogen. Tysta och uppmärksamma får vi njuta av dess plötsliga ljud, rörelser och långa stillheter. Vi upptäcker nya svampställen som vi kommer att återvända till en annan gång. Betraktar en ensam fågel som oväntat landar en meter ifrån oss. Eller upptäcker en gammal viltåker som vi tänker att vi kanske skulle kunna återuppliva. Sedan samlas vi ibland bland träden, grillar, samtalar. Njuter av stunden, platsen och samhörigheten. Precis som många andra naturälskare som tar sig en tur i skogen.

Ljus höstskog. Foto, Tankesmedjan Ida.

Ljus höstskog. Foto, Tankesmedjan Ida.

Det finns så enormt mycket mer som enar än som delar.

Det är kanske lätt att sitta på ett kontor på Söder i Stockholm och förarga sig över det till synes trånga perspektivet från vissa på den Värmländska landsbygden – utan att själv någonsin erfarit förlusten av boskapsdjur som representerar ens levebröd, eller ett älskat husdjur, eller känt oro vid synen av ens barn som leker själv på gräsmattan intill skogsbrynet, eller tanken att inte längre kunna jaga, vilket man gjort tillsammans i generationer längre än man kan minnas.

Och det är kanske lika lätt att sitta i en stuga i Värmland och fördöma dem som värnar om vargen och alla rovdjurs bevarande – utan att själv för en sekund sätta sig in ett större perspektiv och acceptera att det kan se lite annorlunda ut därifrån, med mycket annan information som man själv kanske inte ens orkar eller vill ta in.

I båda fallen känner jag så övertydligt att det är bristande kunskap, bristande förståelse, för den andre, för helheten, för det gemensamma, som skapar den förödande brist på respekt som, tänker jag, i själva verket är ansvarig för svårigheterna att hitta gemensamma grunder i vargfrågan.

För visst är det väl konstigt? De personer jag träffat som varit mest måna om att skydda djur, deras livsmiljö, som är ute i skogen flera gånger i veckan året runt, som därigenom lärt sig läsa djurens beteenden, vanor, som lägger märke till skiftningar och förändringar, som vet hur många djur det finns, när och var nya arter plötsligt tillkommer, som ringer runt sina kamrater under veckokvällar för att diskutera det de sett, hört, upptäckt och som ringer till Länsstyrelsen och rapporterar, frågar, läser, diskuterar, engagerar sig…. Visst är det väl konstigt att dessa personer ofta framställs som enfaldiga, aggressiva ”varghatare” som vill utrota varenda en?

Och visst är det väl lika udda, att personer som känt ett sådant brinnande intresse att de spenderat åratal i skolbänken, ute i fält, ensamma och tillsammans med likasinnade, som lärt sig läsa djurens beteenden, vanor, som också lägger märke till skiftningar och förändringar, som vet hur många djur det finns, när och var nya arter plötsligt tillkommer, som ringer runt sina kollegor för att diskutera det de sett, hört, upptäckt och som ringer till olika myndigheter och organisationer och rapporterar, frågar, läser, diskuterar, engagerar sig…. Visst är det väl konstigt att dessa personer i många jaktlag framställs som verklighetsfrämmande ”vargkramare” som inte vet bättre än att vilja fortsätta skydda, som vissa av er säger, ”skit som vargen”?

Visst, dessa stereotyper finns på riktigt. Men de tillhör minoriteterna. De utgör ett fåtal mer eller mindre tunnelseende individer, samlade i små klickar. Tyvärr hörs och syns de oftare än andra. Men de allra flesta inom båda grupper är faktiskt till 95% överens om allt, kanske utan att de faktiskt vet om det. Ska verkligen de extrema 5% få forma bilden vi har av varandra? Hur många ur gruppen du föraktar känner du personligen? Egentligen? Förutom bekanta nunor i TV via nyheter eller film?

Det som slog mig allra mest under den tid då jag satt i kökssoffan på kvällarna och studerade inför jägarexamen, det var den stora kvalité och spännvidd på all information som man idag är tvungen att kunna för att ha rätt att bära vapen i skogen. Den var jämbördig mina miljövetenskapsstudier på universitetet. Materialet var både övergripande och detaljerat och innefattade biologi, etologi, ekologi, kulturhistoria, jakt- och vapenlagstiftning, slakthygien, ballistik och viltvård. För att bara nämna en del.

Grönt och skönt, kor på bete. Foto, Tankesmedjan Ida.

Grönt och skönt, kor på bete. Foto, Tankesmedjan Ida.

Jag minns att ordet säkerhet dansade fram som ledmotiv i vart och varannat stycke. Säkerhet för en själv, för jaktkamraterna och för djuren. Att skadeskjuta ett djur, förstod jag, var som en skam, något som man vidtog alla åtgärder för att undvika. Och skulle det trots allt skulle ske fanns gedigna regler om åtgärder att vidta. Att främja djurens livsmiljö och levnadsvillkor genom olika typer av viltvård var ett ansvar som framställdes som lika självklart som att ansöka om vapenlicens.

Jag minns också hur jag, allt eftersom kapitlen flöt förbi, fylldes och berördes av den känsla som förmedlades mest och oftast genom sidorna, nämligen respekt. För viltet, för deras livsmiljö, för själva jakten och för alla de hundar som i de allra flesta fall är en del av den. Visst, jag möter den absolut inte i alla jaktkamrater jag träffar, vilka under årens lopp nått upp till kanske ett hundratal i olika jaktlag. Det finns jägare som är fantastiskt begränsade i både helhetsperspektiv och etik. Men antalet sådana är även det begränsat. Och jag ser heller inte respekt i alla uttalanden jag hör eller läser från miljöorganisationsrepresentanter – vare sig gentemot jägarna, deras kunskap och erfarenhet, jaktens omfattande deltagande i landets viltvård, eller jaktens betydelse för minskning av viltolyckor eller för eftersök när de skett. För att bara nämna en del. Igen.

Jag blir illa berörd när jag hör den ofta kategoriska tonen, den alltför ofta till synes självgoda attityden, både hos vissa jägare och hos vissa miljöorganisationsrepresentanter. Jag anser att frustrationen har belägg hos de jägare som har empirisk kunskap och en klarsynt, ekologisk blick på situationen, men hos andra bara är en brist på kapacitet att se på en sak – deras eget intresse – utifrån. Och miljöorganisationer har räddat många djur och miljöer.

Men oaktad riskerar också en influentiell organisation att faktiskt till och med att göra skada. Ta sälen till exempel som, hur söt den än är, som art nu blivit en seriös predator och därmed bidrar till att hota vissa fiskbestånd i Östersjön. Att vilja fortsätta skydda den till alla pris tycks mig därför oförenligt med den ekologiska linje som pronas i ekosystem-tänket. Eller vargen som, hur vacker och mytisk den än är, nu faktiskt är en seriös predator i skogen för vissa arter, både vilda och domesticerade, i flera delar av landet. Och jag tror t ex inte miljöorganisationerna skulle förlora finansieringen de erhåller för att driva rovdjursfrågor om de visade att deras tidigare arbete med vargen ju har gett resultat och att de nu kan använda den summan mer till andra, mer aktuella, hot mot mångfalden.

Vi jägare behöver också påminnas om att vi trots allt blott är en del av mångfalden, av samma ekosystem som vargen. Att inte heller vi har ensamrätt på skogen och dess vilt. Jag vet att det är svårt för jakthundägare som inte längre vågar släppa sina hundar eftersom så många redan dött under vargens tänder. Jag har själv hund och begränsningarna är i dag påtagliga. Jag tycker också att det är bedrövligt att de som investerat i olika typer av djurhållning för att bidra till en levande landsbygd blir bokstavligt talat ruinerade över en natt p g a av att en enda varg rivit 11 av 40 får till döds och skadat 16 andra. Och att det händer, gång på gång på gång. Men vi kanske också får lov att då tänka utanför ramen av det vi är vana vid. Jag förutsätter att licensjakt inom kort kommer att vara en fullt accepterad del av rovdjursförvaltningen i vårt land. Och jag förutsätter att vi jägare också kommer att anpassa oss, vi kommer att få lov att byta typ av jakt i många områden. Svårt som det kan vara med förändring av våra vanor, så finns ju ändå valmöjligheter. Vi behöver hitta sätt att samtala respektfullt med dem som faktiskt också kan och vill bidra till att bevara skogens alla arter och den naturliga fluktuation som både varg och människa och andra djur är en del av.

För självklart ska vargen – som vilken art som helst – finnas och leva sitt liv. Ett adekvat referensvärde för en gynnsam bevarandestatus är förstås jätteviktigt. Men det är inte längre konstruktivt att antalet får fortgå till vilken kvantitet, och till vilka pris, som helst. Och nu talar jag inte främst ekonomiskt, utan även kulturellt, ekologiskt och landsbygdsutvecklingsmässigt. Otvetydig data visar tydligt att utvecklingen av vargstammen redan börjat att fullständigt rusa iväg. Och om det skulle fortgå, då får vi lov att stryka jakt och viltförvaltning, fåruppfödning, ja all frigående boskap från kartan, och är det något vi djurvänner önskar så är det väl frigående djur utomhus?

Jag har privilegiet att vara aktiv både inom jaktkåren och miljöorganisationer och jag när ett varmt hopp om att våra perspektiv vidgas något, så att allas ansträngningar kan präglas mer av ömsesidig insikt och respekt än vad de gör idag. Jag hoppas det, för jag måste få fortsätta tro att vi alla kan se och vara större än såhär.

Helene Tivemark, Nytt i Nejden

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page