Patrik Ohlsson

Patrik Ohlsson är bonde från Höjen, mellan Kil och Edsvalla i Värmland. Ordförande i LRF Värmland. Engagemang i flera av lantbrukets intresseorganisationer, genom åren en ofta återkommande debattskribent i lantbrukspressen och allmänmedia. Oftast rörande det aktiva lantbruket, men även landsbygdsföretagandet och förutsättningarna för att bo, besöka och verka på landsbygden. Skriver varje vecka i LRF-Värmlands medlemsbrev om alla aspekter av de gröna näringarna, från äganderätt via syltkok och Rumänskt hästkött till naturresursen tystnad.

”När det går förbi timmerbilar hemma hos mig i Haparanda då tänker jag: Här kommer det sjukhussängar. Här kommer skolböcker. Här kommer järnvägsunderhåll.”

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) pratade om skogens stora betydelse för samhällsekonomin när han höll sitt anförande i Karlstad för Nationella Skogsprogrammet den 2 december. Han pratade om principen frihet under ansvar. Hur skogen är grunden för omställningen till en biobaserad samhällsekonomi. Hur allt som gjorts med fossila råvaror kan göras med råvara från skogen. Hur vi har goda förutsättningar i Sverige.

Talarna var många. Monica Stridsman, generaldirektör på Skogsstyrelsen, berättade om ett vargmöte i Årjäng för många år sedan. Hon hade kommit till insikt om att vargfrågan handlade mindre om vargen som sådan och mer om hur den och samhället i stort och hantering av frågan begränsar drabbades inflytande över sin egen verklighet, och den distans det skapar. Klokskap som går att tillämpa i många sammanhang.

Richard Axdorff, föreningen Naturbrukarna, konstaterade att vi i Värmland har: 1) Lägst medelinkomst i landet; 2) Näst högst andel sysselsatta i skogsrelaterade näringar, 23 procent, samt; 3) Förädlingsvärdet (lokalt BNP) är 30 procent för skogen, vilket är högst i landet.

Detta är ett stort problem, Sven-Erik Bucht.

Vi måste i det Nationella Skogsprogrammet förutom omställning till en biobaserad samhällsekonomi se till att förädlingsvärdet i större utsträckning stärker landsbygdens ekonomi. Vi lider av en inte så liten släng av råvarornas förbannelse i Värmland och Sverige. Samma fenomen som gjort Kongo till ett av världens fattigaste länder trots råvarurikedomen. Exploatörer och staten tar sitt och kanske blir det lite över till där råvaran finns. I Sverige ser vi det inte bara i skogen utan också till exempel vad gäller vattenkraft. Att vi blir mer Schweiz och mindre Kongo är en förutsättning för skogsägarnas engagemang och viktigt för vårt inflytande över vår verklighet här och för kommuners möjlighet att skapa goda förutsättningar för de som verkar där skogsråvaran till samhällsbygget ska tas fram. Då blir det pengar även till Stockholm.

”Skogen måste skötas för att ge oss det vi vill ha”, sa Bucht. Jag lägger ministerns tre goda exempel tillbaka i hans knä på detta vis och löser samtidigt hans tre bekymmer, jobben, tillväxten, och miljöhänsynen:

  1. Med frihet som ger oss rådighet och ansvarsvilja, och med större del av förädlingsvärdet och resultatet kvar blir det lätt att motivera oss att bidra.
  2. Hälften av skogen ägs av familjeskogsbrukare. Vi är mångfalden i skogsägandet. Rätten att äga och bruka och rådigheten över resursen och resultatet motiverar och stimulerar till att vårda och sköta och utveckla.
  3. Med positiva incitament och riskkapital skapas driv hos oss och förutsättning för kunskapsdriven utveckling ända utifrån plantskolor och fröställningar och krumma röjsågsryggar och skonsamma avverkningar i den skog vi själva vill gå i, via byasågar och bruken till de nya industrier vi vill se.

Så får vi skogen att växa, och ökar dess bidrag till företagsamhet, sysselsättning och samhällsekonomi, oavsett om det sker med biomassan som råvara eller upplevelsen av naturen.

Patrik Ohlsson

Ordförande, Lantbrukarnas Riksförbund i Värmland

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page