Patrik Ohlsson

Patrik Ohlsson är bonde från Höjen, mellan Kil och Edsvalla i Värmland. Ordförande i LRF Värmland. Engagemang i flera av lantbrukets intresseorganisationer, genom åren en ofta återkommande debattskribent i lantbrukspressen och allmänmedia. Oftast rörande det aktiva lantbruket, men även landsbygdsföretagandet och förutsättningarna för att bo, besöka och verka på landsbygden. Skriver varje vecka i LRF-Värmlands medlemsbrev om alla aspekter av de gröna näringarna, från äganderätt via syltkok och Rumänskt hästkött till naturresursen tystnad.

Rödlistan är ett verktyg för att hålla koll på hotade arter. Bland annat finns de stora rovdjuren där, dem ska vi vara rädda om, det är de flesta överens om, även jag. De har snabbt ökat och exempelvis varg finns i nästan hela landet, dock ej i renbetesområdet.

I Sverige är de artrikaste miljöerna våra ängs- och hagmarker och betade skogsmarker och fäbodar. Mulens marker som endast kan skötas av just mular om de ska ha kvar sin funktion som hem för dessa hotade arter. Detta är marker som senaste seklet snabbt minskat i utbredning på grund av samhällsomställningen.  Tidigare 1,5 miljoner hektar naturliga betesmarker närmar sig nu 400 000. Med svag lönsamhet i skötseln har mycket planterats med skog. Bra ekonomiskt för markägaren, men också lättare att sköta för alla utbor i Stockholm och Göteborg och Karlstad som har kvar familjens gård som sommarstuga. Endast ett fåtal aktiva fäbodar finns kvar, inte bara hotad biologisk mångfald utan även ett kulturarv vi riskerar mista.

Grönt och skönt, kor på bete. Foto, Tankesmedjan Ida.

För miljörörelsen borde ett stort engagemang i bondens förutsättningar att sköta dessa marker vara högsta prioritet. Mycket av hävden av och därmed upprätthållandet av de hotade arterna görs av småbrukare, hobbybönder eller entreprenörer med kombinationsföretag där djur och bete är ett av benen. EUs så kallade tvärvillkor gör att små fel i förhållande till skötselkraven för bete påverkar ekonomin i hela företaget, regler som därmed snarare motverkar viljan att sköta betesmarker. Ovanpå byråkrati kring bland annat ersättningar och dålig lönsamhet har även den snabbt ökande vargstammen blivit ett problem som tyvärr fått många att ifrågasätta fortsatt betesdrift.

Så kom då regeringens rovdjursproposition hör om dagen. Bra! Ett uttryck för att regeringen förstått att tillämpningen av EUs art- och habitatdirektiv måste omfatta även alla de andra arterna på rödlistan och betesbonden som skapar förutsättningar för dem.

Betande får vid Kåseberga. Foto, Tankesmedjan Ida.

Nu återstår förenklingar i regelverk generellt, bättre ersättningar för betesmarksdrift, bättre ansvarstagande från samhället för kronans vilt, för stängsel och andra kostnader i form av exempelvis produktionsbortfall och kastade foster på grund av stress orsakat av rovdjur. Därutöver utformning av ett nytt landsbygdsprogram som beaktar allt detta. Då kan vi få acceptans för rovdjuren bland de som drabbas, en stabil förvaltning av dem, och en stabil förvaltning av de marker där många av de andra arter vi vill bevara finns. Det är samhällets ansvar att möjliggöra för bonden att producera den ekosystemtjänsten om man vill ha den levererad.

Patrik Ohlsson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page