Annika N Lindqvist

Frilansen Annika N Lindqvist har varit journalist i mer än trettio år. Har skrivit om de flesta ämnen, men mest och helst om jämställdhet, vård och regional utveckling. Växte upp i Ynäs, Ekshärad. Gillar storstadsbesök med skaldjursrestauranger, smala filmer och spännande teater men föredrar att ha sin bas i skogen, nu utanför Arvika. Å andra sidan är hon oändligt glad över att ha fått bo i kanton Baselland, Schweiz, grekiska Thessaloniki och Islamabad i Pakistan och flyttar gärna utomlands igen för en tid.

De första åren som vi hade dagisbarn bestämdes avgiften helt av inkomsten. Ju högre lön, desto högre avgift, rakt av.

I valrörelsen 1998 lovade Göran Persson maxtaxa. Det här var alltså på den tiden då partiledare brukade gå till val på en politik som partimedlemmarna hade kommit överens om, istället för att ständigt kasta fram förslag som sitter fint i så många väljarplånböcker som möjligt. Många sossar blev upprörda. Både över den totala överrumplingen och över att den som tjänade mycket skulle betala lika mycket för barnomsorg som den lågavlönade.

Vårt hushåll gynnades definitivt av maxtaxan, och vi protesterade inte. Möjligen tyckte vi också att det låg något i Perssons argument att det var konstigt att beskatta höga inkomster två gånger, genom skatten och genom avgifterna.

Det är bara det att efter maxtaxan satte skattesänkningarna fart.

Nu betalar de rika låga dagisavgifter OCH låg skatt. Under en kort historisk parentes på nittonhundratalet minskade skillnaderna i levnadsstandard stadigt. Nu har de tvärtom växt igen, smygande, så att det ser ut som att ohejdbara naturkrafter ligger bakom, inte politiska beslut.

Jag tänkte på den där stegvisa förskjutningen när jag läste om en ny bok som beskriver sommarkolonierna runt Stockholm. De grundades för 130 år sedan med syftet att erbjuda fattiga arbetarbarn bad och lantluft som deras föräldrar inte hade råd att ge dem. I takt med att alla fick det bättre ändrades verksamheten. Nu skulle kollo ge alla barn möjlighet att utveckla specialintressen.

Koloni m segling. Foto, Tankesmedjan Ida.

I dag finns det ridkollo, teaterkollo och seglarkollo. Avgifterna betalas fortfarande delvis via skatten, men egenavgiften är så hög att fattiga inte har råd att skicka dit ungarna. Samtidigt som barnfattigdomen är tillbaka har skattesubventionerade kolonier blivit ”ett medelklassprojekt inklämt mellan ridlägret och utlandssemestern”, som en tjänsteman uttrycker saken.

Poeten Athena Farrokhzad sommarpratade, antiborgerligt och antirasistiskt. Hon blev anmäld till radions granskningsnämnd av ett sjuttiotal personer.

Men såvitt jag vet är det bara Athena Farrokhzad själv, tillsammans med de två som stod för musiken i hennes program, som har anmält Anna von Bayern för politisk propaganda, eftersom von Bayern i sitt sommarprat livligt agiterade för att alla ska få behålla mer av sin lön.

Att förespråka sänkta skatter uppfattas inte längre som politik.

Ungefär som regionalpolitiken i det tysta blivit allt mindre politisk.

Först var målet jämlikhet. Olika landsdelar skulle ha någorlunda likvärdiga förutsättningar.

Sedan hittade någon på att strävan efter utjämning minskade den totala tillväxten. Partipolitiken skulle läggas åt sidan och alla uppmanades dra åt samma håll för att uppnå det överordnade målet, den heliga tillväxten, vilket statsvetaren Line Säll vid Karlstads universitet skriver om i sin färska doktorsavhandling.

Undrar om det är den där opolitiska stämpeln de förtroendevalda i Värmlandstrafiks styrelse försökt huka bakom? De har ju envetet hävdat att det inte är politiker som ska bestämma vilka stationer tågen ska stanna vid, det ska tjänstemännen göra.

I valtider är det läge att fråga politikerna igen om de tycker småstationerna ska få vara kvar.

Själv tar jag det tidiga morgontåget till Stockholm ett par gånger i månaden. Om det blir så som föreslagits, att det inte längre ska stanna i Arvika så är det en kraftig försämring. Inte bara för mig utan för hela bygden. En regionalpolitisk fråga, faktiskt.

Och samtidigt som jag vill uppmana alla politiker att reagera, så måste jag säga att jag förstår den som bor i Brunsberg, Lene eller Frykåsen som nu möjligen lite spefullt undrar varför jag och andra Arvikabor höll så tyst när det inte var vår vardag som var hotad.

Och till er i Karlstad som struntar i Arvika och Kristinehamn eller inte: Centraliseringen fortsätter. Nästa gång är det kanske ni som riskerar att bli kvar på station medan tåget blåser förbi!

Annika N Lindqvist

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page