Björn Tjärnberg

Fotograf och producent, bor tillsammans med sin familj på Värmdö utanför Stockholm. Han startade sin yrkesbana 1995 och säger att det intima mötet med människan eller naturen är det största privilegiet i hans jobb och att det måste ske med respekt och förståelse.Arbetar med svenska och utländska tv-bolag och fick 2014 utmärkelsen ”Gyllene Snittet” som årets fotograf och ”Gold Camera Award” på US International Film & Video för sitt arbete med bl.a. ”Jills Veranda Nashville” för SVT och naturserien ”Mission Save The Oceans” för National Geographic Channel.

Hur kunde det bli så här?
 Jag har rest hela mitt vuxna liv. 
Krigszoner, svältkatastrofer, växande metropoler med enorm tillväxt, orörda platser i otillgänglig natur och ett och annat lyxhotell.
 Jag har levt med urbefolkning i Amazonas, hängt med tuberkulos-smittade hemlösa barn i Moskva och träffat den ”fria världens” främsta ledare, USA:s president.

Jag har varit fattig, jag har varit rik. Jag har varit älskad och jag har varit hatad.
Var jag än har varit så har jag burit på en stor tacksamhet för att vara född i Sverige. Av alla länder jag har besökt, snart 100, så är Sverige på alla plan det bästa land jag har upplevt. Det är rent, vi har drickbart vatten i våra kranar, vi har i relation till de flesta andra länder fantastiskt bra sjukvård, skolgång, rättsväsende, jämlikhet.

Sverige, i skymning. Foto, Tankesmedjan Ida.

När jag som svensk reser runt i världen så slås jag ibland av det oerhört goda rykte som Sverige har. Det blir ofta en slags gräddfil i det sociala spelet, vare sig det gäller passkontroller eller krogbonding.
 Flera gånger har jag hört människor från andra länder, som har besökt Sverige mycket, konstatera att Sverige måste vara det bästa landet i världen att leva i. Lite Lutherskt försöker jag neka, men öppnar ändå ögonen lite mer för varje gång det sker. Öppnar ögonen för det fantastiska land vi lever i. Jag blir ändå varmare i hjärtat när planet går in för landning över tallskogarna och de otaliga sjöarna med uråldriga glitterspel norr om Arlanda. Sverige. Världens bästa land. Mitt land.

Men nu har jag ont. Riktigt ont. Mitt land, mitt fina land, håller på att gå sönder.
 Vad är det som gör att över tio procent plötsligt går och röstar på ett parti med ett fåtal människor som inte har förmågan och kunskapen att styra ett helt land, som absolut inte har förmågan att förvalta ett av de finaste arv vi människor kan få, ynnesten att leva i ett av världens bästa länder? Vad är det som gör att tio procent av Sveriges befolkning röstar på våldsverkare, spelmissbrukare och lögnare? För att de är rasister?
Jag tror inte det. Jag kan inte tro på det. Då går jag sönder inombords.

Överallt där jag har rest i utvecklingsländerna och i konfliktområden så har jag blivit bemött med nyfikenhet och generositet. Det har hänt mer än en gång att någon familj jag har besökt har skänkt bort sin enda mat för att de vill ge bort en gåva. Oftast kycklingar. Det skapar en del logistikproblem men det sätter också ens egna problem, cravings och önskedrömmar i värdefulla perspektiv.

Runt en miljard människor världen över får inte i sig mat nog för att hålla sig friska varje dag. 50 procent av jordens befolkning har inte tillgång till avlopp och rent vatten.

Allra längst upp på högen av de 50 procenten som INTE behöver oroa sig för avlopp, mat och vatten finns vi. Topp tio miljoner människor i världen. Av sex miljarder. Det är vi.

I Sverige kan man bada i sjöarna. Foto, Tankesmedjan Ida.

Vi har rent vatten. Vi har mat på bordet. Vi kan välja mat. Vi har fri sjukvård. Vi fängslas inte utan rättvis prövning. Vi har den högsta boendestandarden i världen. Vi har ett bra klimat, inga tyfoner, inga jordbävningar. Inga utegångsförbud. Pressfrihet (Förutom då med SD som redan på valdagen börjar diktera vilken press som bör tillåtas arbeta). Vi är fredliga. Vi har inte Malaria, kolera, tyfus. Vi är inte i krig. Vi får resa vart vi vill. Vi har allemansrätten. Vi får bada från våra stränder. Vi kan plocka blåbär. Vi har högt civilkurage och låg korruption. Vi har ett gott anseende. Vi kan älska vem vi vill och sedan vara lediga ett och ett halvt år när ungen kommer.

Vi är skyldiga omvärlden ett stort tack för att vi får låna det här fantastiska landet att bo i. Vi har fått det bästa rummet på hotellet utan att pröjsa en enda krona extra för det.
 Vi lever i ett land med osannolik förtur till matbordet och det bättre hälsotillståndet.

Jag tror inte att ni som har röstat på SD är rasister. Jag tror att ni behöver lite vidare referensramar och lite mer omtänksamhet. 
Jag kan inte tro att ni är rasister för då rasar all min kärlek till mitt fina land.
 Hur kan de som tillhör de mest lyckligt lottade på HELA PLANETEN vara rasister eller rent av nazister när de minst lyckligt lottade alltid har behandlat mig så sjukt jävla bra?
 Dom borde ju verkligen hata oss för att vi fick allt, och de inget.

Just nu befinner jag mig i Afrika. Här ropar barnen och även vissa vuxna ”Obroni!” efter mig på landsbygden. Jag frågade för några år sedan vad det betyder och fick till svar på knagglig engelska att det betyder ”vit man”. Häromdagen slog jag upp den ordagranna betydelsen och såg översättningen:
”a person from beyond the horizon”. 
Jag log länge efter det. Underbara ungar.

Snälla snälla, låt inte rasism, som är en orättvis, ond och farlig yttring styra vårt land.
Det har prövats förut, igen och igen, och det gick åt helvete varje gång.
 Det finns andra sätt att visa sitt missnöje. Att försöka göra jorden till en bättre plats att leva på till exempel.

Med all kärlek,
 Björn Tjärnberg

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page