Marie Wickberg

Föräldraledig kommunikationschef på Mellanskog och ledamot i Föreningen Skogens styrelse.

Mobilen ringer som vanligt alldeles för tidigt. Jag stapplar upp och inser att konsekvenserna märks omedelbart, toapappret är plötsligt förbjuden vara… Efter hantering av första krissituationen tuggar jag i mig müsli stående vid diskbänken, filen fanns i en pappersförpackning och bord och stolar är av det för dagen otillåtna materialet furu.

Efter en genomgång av garderoben hittar jag till slut kläder som inte består av cellulosabaserade material som viskos och lyocell. Äntligen på väg till jobbet. Eftersom jag tankat bilen på Preem består bränslet till femtio procent av tallolja. Det får bli tåget.

En timme och 45 minuter senare är jag framme på jobbet i Uppsala. Huset där vi har kontor är kontaminerat med både stomme, fasad och interiör av trä. Jag sätter mig på en betongsugga mitt på parkeringen.

Dags för lunch, undviker servetter och ratar salladen som serveras i en pappbehållare.

Efter en lång och hård eftermiddag på gråsuggan tar jag tåget tillbaks hem.

Promenerar med hunden undviker notoriskt varje tillstymmelse till träd. Besvikelsen hos vovven är stor. På kvällen rullar jag ihop mig på hallgolvet, det enda stengolv jag hittar i lägenheten. Träsängen är av naturliga skäl utesluten. Lägenheten börjar bli kall, jag har tvingats stänga av värmen, som kommer från Fortums flisvärmevärk i Värtan. Sverige har blivit kallt, tänker jag när jag äntligen somnar.

Ett tillspetsat exempel, samtidigt inte. Allt tydligare stöter man på en motsättning i samhället – en sorts dubbelmoral. Människor älskar trä, de vill leva i ett förnybart samhälle. Men de kan i nästa andetag ondgöra sig över att skog avverkas och att landskapet förändras.

Risken finns att det blir bekvämare att låta produktionen ske någon annanstans, där vi slipper uppleva den. Det miljömässiga samvetet har tyvärr en tendens att begränsa sig till väldigt korta avstånd. Syns inte problemet så finns det inte. Det känns kanske bättre i magen att lägga ytterligare krav, skatter och restriktioner på en svensk skogsnäring i världsklass än att börja ifrågasätta hur den extremt billiga brasilianska fibern egentligen är producerad.

I viljan att göra det vi tror är gott straffar vi ut något av det miljömässigt bästa vi har. Skogsnäringen är inte perfekt, men långt mycket bättre än på de flesta andra håll i världen. Vi behöver svensk skog om vi någonsin ska lyckas att möta klimatutmaningen, det borde skogsbruket och miljöorganisationerna kunna skaka tass på.

Avståndet mellan den som använder skogens produkter varje dag – och de som brukar skogen, måste minska. Om skogsbruket inte vågar ta debatten riskerar resultatet att bli en gradvis försämring för den näring som bygger vårt välstånd, utgör en stomme i hela vår vardag och framförallt löser våra klimatproblem. Samhällsdebatten borde fokusera på hur vi, i alla sektorer, kan göra mer för att främja en långsiktigt hållbar skogsnäring som fortsätter att bygga Sverige starkt i decennier framöver. Vi är inte där än.

Marie Wickberg, Styrelseledamot i Föreningen skogen och föräldraledig kommunikationschef på Mellanskog

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page