Alva Olofsson Liljeholm

Student i idéhistoria som intresserar sig för hela spektrumet av humaniora. Tycker om att tänka och är i processen att bestämma vad hon ska göra med sitt liv.

Den äkta feminismen är den som är genomtänkt och självvald. Således måste alla få möjlighet att ifrågasätta dess innebörd och inte stämplas som hädiska förbrytare så fort de nyfiket betvivlar etablerade “sanningar”. Efter en tids eftertanke och reflektion kanske man kommer fram till att funderingarna inte var så tokiga, men märk väl att man först då kan veta om värderingen är värd att behålla eller inte.

Det finns en god vän till mig som är fullkomligt outhärdlig att debattera med. Han är en sån som vet att han har rätt. Det spelar ingen roll vad jag säger, han fortsätter vara tryggt förvissad om sin argumentationens seger som om bevekelse vore död, och även om det inte är hans problem hur jag hanterar frustrationen så provocerar det mig något så oerhört. Bortsett från maktlösheten i att han vägrar ta undertecknads åsikt i beaktande så stör mig själva förhållningssättet till rätt och fel. Jag gör inga som helst anspråk på att säkert veta hur det förhåller sig i världen, däremot vill jag ifrågasätta min väns välkomnande av absoluta sanningar (trots att påståendet att absoluta sanningar inte existerar må vara just en sådan). Därför blir jag disharmonisk även när jag tvingas tro på sådant som demokrati och feminism.

Jag ber på förhand om ödmjukaste ursäkt för eventuella hjärtflimmer och plötsliga svimningsanfall som härvid kan ha uppstått. “Vad säger hon? Ingen feminism?!” Ja, precis så menar hon. Åtminstone vill hon gå till angrepp på den ogrundade feminismen, den som sprids genom kulturell överföring och accepteras av individer i syfte att passa in i gruppen. Likaså med löst grundade åsikter om människors lika värde, måttfullhet och rättvisa; nej, åt fanders med kardinaldygderna så länge de förvärvats med modersmjölken!

Vad detta vill säga är att det inte är någon konst att anamma medfödda värderingar i all sin relativitet, de kräver inget obehag att acceptera eftersom de vants in sedan barnsben. Att många av oss exempelvis anser det fel att döda kunde lika gärna vara sin motsats, vi kunde känna i hjärtat som att vi handlade rätt när vi stack kniven i någon annans. Ingenting är per definition ont eller gott, om man nu delar en sofistisk uppfattning. Om det följaktligen vore kutym att döda folk åt höger och vänster skulle vi enligt samma metod svälja det lika lätt som vi nu sväljer motsatsen med vilken vi uppfostrats. Det går inte att förvänta sig att alla människor ska ha en magkänsla som säger samma sak, det går inte att vara feminist bara för att det är “självklart”.

Våra liv byggs på medfödda premisser som oundvikligen formas av den kontext vi lever och växer upp i, medvetet eller ej, vilket sedan alla våra handlingar och ideal i någon mån kommer att relatera till. En sådan besvikelse när vi inser att det inte finns någon enda sanning att luta sig tillbaka på! Inte ens något så förmodat självklart som att visa medmänsklighet behöver vara definitivt. Då en annan god vän till mig inför sin terapeut beklagade sig över sig över sin nyförvärvade brist på intresse för människor i i omgivningen, svarade denne helt sonika: “jaha, och varför måste man intressera sig för andra då?” Sokratiska frågor ledde inte fram till något annat än att hon ytterst ville vara medmänsklig bara för medmänsklighetens skull, man “borde” ju vilja vara en sån som bryr sig.

Med detta inte sagt att det vore önskvärt med lite mer egoism, snarare förtäljer historien att min vän genom att ställa frågor hon aldrig drömt om att ställa sig (vill jag vara medmänsklig, omtänksam, god? etc.) omvärderade sig själv och den hon dittills trott att hon var. Sedan kunde hon skapa sig själv på nytt, fast med en ny medvetenhet kring vem hon ville vara, vilka egenskaper och ställningstaganden hon egentligen ville behålla eller sträva mot. Hennes handlingar förändrades inte särskilt mycket men bakomliggande motiv medvetandegjordes, och åt detta log Kant ömt i graven.

Med en liten omskrivning kan detta beskrivas som en småskalig och individuell, symbolisk dödsprocess som mynnar ut i återuppståndelse, ungefär i likhet med den som gamle gode Jesus sägs ha genomlidit nu i dagarna ett par årtusenden tidigare. Det är kanske nödvändigt att “döda” även de premisser man anser självklara för att sedan låta dem återuppstå inom sig på nya grunder. Kanske, rentav förmodligen, klarar man sig bra ändå. Däremot måste det finnas möjligheter och en öppenhet för att få ifrågasätta allt, allt, utan att bli anklagad för osedlighet eller psykopati. Även om jag nu råkar sympatisera med tanken på människors lika värde och möjligheter, så vill jag inte att några värden alls sätts på piedestal och heligförklaras som absoluta. Jag vill inte brännas på bål för att jag experimenterar med tanken på huruvida demokrati verkligen är det ultimata styrelseskicket, på huruvida kvinnor och män verkligen har samma inre biologiska förutsättningar, på var gränserna för politisk korrekthet egentligen går.

Den dag jag slutar ifrågasätta sådana här saker blir jag lika farligt rigid som min debattlystne vän.

Alva Olofsson Liljeholm

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page