Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Telefonören ringer.

- Det gick åt helvete, säger han.

Du får ursäkta, käre läsare, det är så han uttrycker sig när det har gått åt skogen. Telefonören är inte den aktivaste person jag känner men ibland får han för sig att dra igång ett projekt.

Han är känd för dessa projekt. Det speciella med dem är inte att de lyckas. Tvärt om, de lyckas nästan aldrig. Jag vill inte vara negativ, låt oss bara konstatera att den människa finns inte som kan minnas att hans uppslag någonsin har fungerat. Inte ens han själv kan erinra sig något sådant.

Snigel med sträng. Foto, Klara Thorsson.

Snigel med sträng. Foto, Klara Thorsson.

Hundra tillfälliga motgångar hindrar inte en riktig entreprenör. Telefonören är ihärdig när han sätter den sidan till och den här gången skulle det ju ha kunnat fungera, det borde ha gjort det. Han visste ju det.

Barn med sig själv

Saken är den att han länge har funderat över den spanska skogssnigeln. Det är vi många som har gjort, i takt med att djuret gnagt sig vidare norrut i vårt land. Mördarsnigeln, arion vulgaris. Den slemmige kannibalen som kan få barn med sig själv och lägger 400 ägg under ett liv om det behövs. När detta läses ska snart de vuxna djuren som fortplantat sig i Sverige dö. Sedan finns det bara ungdjur kvar. Ungdjuren gräver ner sig på 10-20 centimeters djup och där murar de jordkammare med hjälp av sitt slem, för att…

Asch, det är inte så viktigt. De har sin livscykel och de senaste åren har de cyklat på rätt friskt och nått ända fram till Telefonörens enkla trädgård. Kort sagt blev han enastående trött på dem. Trött på att de blev så många, trött på att de åt upp allting för honom, trött på att de inte verkar ha några naturliga fiender.

Mördarsnigeln vilar. Foto, Rahul Lantz-Larsson.

- Nån myskanka hade jag inte lust att skaffa, då ska man mocka dynga efter den sen. Men så läste jag att det finns en och annat koltrast som har börjat äta mördarsniglar.

Koltrast i fågelburen

Koltrast. Foto, www.fotoakuten.se.

Då förstår du kanske vad årets projekt gick ut på. Telefonören letade fram sin gamla undulatbur från barndomen och gav sig ut i världen med nät och tålamod. Till slut hade han lyckats fånga en koltrastunge och stängt in den i fågelburen.

- Första timmarna fick han ingen mat alls av mig, bara vatten. Sen fick han en snigel.

Vad ska en fattig koltrast göra? När det hade gått 45 minuter sprätte fågeln försiktigt upp mördarsnigeln med näbben och ryckte ut inälvorna. På så sätt slapp han huden med allt slemmet.

- Gick det bra då?

Snigel nära. Foto, Klara Thorsson.

- Du det gick jättebra. Koltrasten åt mördarsniglar hela sommaren, växte och blev fet. Han sjöng inte mycket men åt det gjorde han.

”Stanna här nu min vän”

Till slut släppte Telefonören ut den fete trasten ur buren. Tanken var att fågeln skulle bosätta sig i trädgården, livnära sig på alla sniglarna på tomten nu när han lärt sig och sakta men säkert lära alla de andra koltrastarna att också älska arion vulgaris. Trasten såg sig förvånat omkring, hoppade jämfota ut ur buren, kastade en blick över axeln och flög fort iväg så långt bort från Telefonörens lilla torp han någonsin kunde.

Mördarsnigel på väg mot maten. Foto, Rahul Lantz-Larsson.

Äntligen fri, tänkte den ensidigt utfordrade koltrasten. Gud va’ skönt. Ja’ ska aldrig mer äta en enda mördarsnigel i hela mitt liv, inte om jag så blir 21 år och 10 månader. Fy f-en, di smakar som lakrits med majonnäs på. Det är det värsta jag vet.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page