Lina Eriksson

Studerande och frilansande illustratör. Hemsida: http://erikssonlina.wordpress.com

I åtta dagar och nätter har jag tillbringat min tid tillsammans med andra på Kalfjället. Vi har vandrat från Hemavan i Sverige till Umbukta i Norge, cirka 8 mil totalt. Allt vi har behövt har vi burit i våra ryggsäckar. Fokuset har legat på gruppen och mötet med den skiftande naturen. Men även att ta oss till de olika platserna på kartan samt stilla hunger och trötthet. Det har känts enkelt och mäktigt att få ta del av detta, som är en del av min utbildning till fritidsledare vid Bromma Folkhögskola.

När jag nu sitter här hemma, tillbaka i den betongburna civilisationen, känner jag mig mer övertygad om att det livet vi bygger upp i vår vardag, i staden, inte är på riktigt. Jag tror inte på staden som en framgångssaga. Jag har svårt att hantera det styrda offentliga rummet, där vi får agera och röra oss enligt redan utsatta ramar, bestämda av de som sitter på makten. Och när jag en lördagskväll ser hur vi packar in oss i tunnelbanan och hur betongytorna gapar tomma av uttryck, så vill jag springa långt därifrån. För mig är staden en likriktning som gör oss handlingsförlamade inför vår egen tanke. Staden kommer aldrig innebära frihet för mig. Den vetskapen gör mig dock stark inombords och jag vet att kampen måste ske där. För jag vill inte ge upp på all kraft som jag ser kan blomstra med rätt förutsättningar.

Jag har bott på tio olika ställen i Sverige, främst i Värmland. Den platsen som betytt mest för mig är tätorten Sunne. Där har jag alltid känt mig fri och det har räckt med de fåtal butikerna som funnits runt mig, med allt vad jag behöver. Där har jag alltid känt mig lätt inombords.  Idag, när jag återigen hamnat i en ny stad, så pratar jag med andra om de värmländska trädtopparna, som jag tycker talar om kraftfullhet och enkelhet. Det är något speciellt med mindre orter och att ha naturen närvarande runt sig.

Vandring i fjällen gav mersmak. Bild, Lina Eriksson.

Det var med sorg i magen som jag lämnade den naturliga omgivningen på fjället. Så mycket som etsas fast på mina näthinnor under dessa åtta dagar, men även  under alla dessa år i olika städer. Så mycket minnen och känslor som spelar en roll i den jag blivit idag. Jag har mycket att tacka naturen för. Utan det där utforskandet, promenaderna i snön, i natten eller timmarna vid en liten övergiven plats, omgiven av natur, hade jag aldrig kunnat göra de valen jag gjort idag. Jag hade aldrig vågat reflektera över min egen roll som individ i ett ständigt brusande och föränderligt samhälle. Jag hade nog aldrig vågat utmana mina egna rädslor om jag inte långt där bak i mitt medvetande vetat om vilken kraft naturen besitter och vad den gör med mig.

Jag pågår ändå i balansen mellan kaos och lugnet i mig själv, som individ i en stor stad, det kommer jag alltid göra. Jag är en människa som vill, ser och känner mycket. Vetskapen om vad naturen och landsbygden kan bidra med gör mig starkare och mer övertygad om vad jag vill och hur jag kan påverka det samhället och den platsen jag lever på. Jag tror på individer som bryter sig loss från den maktlystna, pengastinna, ytliga och korrumperade vardagen. Jag tror på en vardag där vi kan mötas och agera mot gemensamma mål utan vinstintresse. Och jag tror och vet att jag orkar utkämpa en kamp precis där jag står och är, här och nu, så länge jag vet att jag kan hämta kraft och ge kraft åt naturen och naturligheten i vardagen. Kampen fortsätter!

Lina Eriksson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page