Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Våren är demokratisk. Aprilsnön faller på hög och låg, majmornarna är ljuvliga åt alla. En sådan morgon sitter jag på min altan, alldeles för tidigt och alldeles förträffligt. Solen har varit uppe ett tag, ett ganska kort tag. Kören av fåglar är ingen kör än, men vissa håller på och sjunger upp sig. Gräsmattan är fortfarande gråbrun efter en älskad vinter, men här och där är mikroklimatet tidigare varmt och där börjar gröna strån sticka upp. De nerfallna grenarna är hopkrattade och körda till komposten, fast först fick skatorna ta sitt. De byggde i körsbärsträdet i år igen, en ny våning ovanpå det gamla boet precis som många år förut.

Vårens första gräs. Foto, Tankesmedjan Ida.

Bättre betyg kan inte en människa få. Det är hos de snälla människorna som skatorna bygger, sa farmor.

Våren. Jag gillar alla årstider, tycker om att vi har fyra av dem, men nu är nu och saven stiger. ”Uti denna tid växer blodet, som också är varmt och vått. Uti denna tid är unga höns, kalvekött, lambkött och gott vin besynnerligt goda, och är den bästa tid om året, till att taga läkedom och låta åderslå, ty han förer igen, vad det ganska är försummat” skriver min bondepraktika. Ganska? Ska det inte vara gamla?

I går kväll åt vi unga höns och skriften stämde än en gång. Besynnerligt gott. Saven stiger.

Staren sjunger i mig än

Jag har så många minnen kring våren. Staren som flyttade in i holken på Almar utanför Karlstad, när vi bodde där. Den sången sjunger i mig än. Lärkan som flög upp från snöfläckiga gärden när jag cyklade till skolbilen vid Smedkullen. Mitt i snöyran drillade hon.

Tornfalken hos Durango. Foto, Sven-Ove Svensson.

De sista åren i Ängebäckstorp, i det som nu är Karlstads kommuns glesaste bygder, dök en återvändare upp. Tornfalken som börjat hämta sig efter 1960-talets jordbruksgifter. Ryttlande likt lärkan såg han mig men brydde sig inte. Det gjorde jag.

I Sigfrid Durangos klassiska Fåglarna i färg fann jag honom. Jo, nog var det en tornfalk som höll till på gärdena vid granngården där Sveriges bästa häcklöperska nyss hade fötts. ”Födan består av sorkar, möss, grodor och framför allt insekter. Fridlyst hela året.

Sädesärlans farliga haklapp

För ett tag sedan var jag på besök hos barnbarnen i Mölnlycke. En sexåring till fots, en treåring i sulkyn. Då får vi se henne på en gräsmatta. Fågel vippstjärt. Hon som har så många namn hos svenska folket. Isspjärna, Ler-Maja, gatevippa, kokvittra, kvickstjärt.

Vi har tur. När vi upptäcker henne vänder hon stjärten till. Det är bra. Om man ser henne bakifrån första gången på våren varslar det glädje, säger folktron.

Sedan vänder hon framsidan till. Ser ni att hon har en haklapp, säger jag. Ja, en svart haklapp har hon. Tur att vi inte såg den sidan först.

Vårens första löv. Foto, Tankesmedjan Ida.

Då koncentrerar vi oss på trädslag ett tag. Sexåringen har inga problem med att skilja på björkar, gran och tall. Långa barr och korta. En lång stund håller han en låg björkgren i handen. Studerar noga det gröna som inte riktigt har blivit utslagna blad än, men som är mer än knoppar.

- Blir detta blad, morfar?

- Ja, snart blir detta blad. Då kommer hela björken att vara grön.

- Grön, säger treåringen eftertänksamt.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page