Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Jag står på en lagårdsbacke mitt i minnena och tittar upp mot ljusblå himmel. Där uppe pilar tornseglare och ladusvalor förbi, skriande. Då och då landar seglarna under en tegelpanna, störtdyker med millimeterprecision. Strax därpå hörs deras ungar ropa på mat.

Släktingar, tänker jag. Varenda fågel jag ser är släkt med en fågel jag tittade på 1958. Lindarna i prästgårdsallén är de samma, då är jag mer tveksam till raden med björkar utanför farfars och farmors gamla hus. De måste väl vara planterade efteråt?

Jag har hamnat i barndomen min. Almars gård norr om Karlstad, den som mina föräldrar och farföräldrar arrenderade av kyrkan i tio år innan flytten i början på 1959. Här lärde jag mig gå, där borta där det är restaurang nu lärde jag mig dricka spenvarm mjölk. Farmor brukade ge mig den i mugg och katterna fick sin på fat.

- Tyckte jag verkligen om nymjölkad mjölk, farmor?

- Ja, svarade hon i alla år så länge hon levde. Det var du och katterna.

 

Bondpojk så länge jag lever

Bonde blev jag inte, skulle inte bli. Bondpojk är jag likafullt så länge jag lever. Här, på den här lagårdsbacken, har jag krupit innan jag lärde mig gå. På gärdena norr om Solberg for jag på mina första äventyrliga skidfärder, det fanns en spännande mosse åt det hållet. I skogen hitom Almarskogen har jag gått vilse många gånger, men bara nästan. En gång hade vi en kalv som rymde och var borta i tre dygn där, innan vi hittade honom. Då hade det snöat en natt. Han blev aldrig riktigt folk.

Järnhjulsvagn. Foto, Sven-Ove Svensson.

Jag hade glömt hur vacker vår gamla ladugård är med sin tegelfasad. Jag hade inte väntat mig att jag skulle bli så sentimental över några byggnader, en grus- och gräsplan, några träd, blommor och fåglar.

Äldsta dottern med familj har bjudit oss hit på lördagslunch i Almars krog. Värmlands bästa, om man får tro matrecensenterna. Jag tror de har rätt. Vi har ätit en fantastisk pasta med skaldjur och nu står jag ute i gräset med krögarns nya bok i näven och tittar på en järnhjulsvagn.Det måste vara vår gamla järnhjulsvagn. Den har jag åkt i hölass i. Sessan drog. Till sommaren blir det 56 år sedan.

 

 

Järnhjul. Foto, Sven-Ove Svensson.

Inte en hötapp på rännet

På kvällen byter jag profilbild på facebook. Lägger in en bild där jag alldeles på flit låter min skugga synas när jag höjer mobilen över huvudet och fotograferar högra främre järnhjulet. Sedan byter jag bakgrundsbilden med. Sätter dit ett foto på den vackra tegelväggen, där himlen speglar sig i två av rutorna.I dag finns inte en ko i vår gamla ladugård, inte en hötapp på vårt gamla ränne. Klädbutik, galleri, guldkrog är vad det finns. Men vem har sagt att tiden ska stå stilla? Nu kommer en tornseglare i 70 kilometer i timmen igen. Dödsföraktande dyker hon in under en av takpannorna på vår forna ladugård med munnen full av mat som luften över min barndom har närproducerat.

- Ät, ongar. Ät.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page