Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Det började med en biblioteksdebatt. Vårt bibliotek var missnöjt med sina resurser, samtidigt som kommunen gav stor uppmärksamhet åt vårt nya fiskegymnasium. Pengarna gick från boken till fisken, tyckte en del av oss, även den här bokläsaren.

Fast måste den motsättningen finnas? Läser inte fiskare? Fiskar inte läsare? En dag tröttnade jag och föreslog ett möte mellan boken och fisken. Resultatet blev Seklingnatta, en kulturmanifestation där vi ville träffas och visa vad vi höll på med i musikväg, skrivande, konst och konsthantverk. En gång var det en mycket stungen tatuerare som berättade tatueringens historia. En annan gång blev vår lokala förmåga Stefan Holm intervjuad på scenen av en hithämtad Ingela Agardh. Så bred var vår kultursyn.

På kvällen for vi till Västbynäset och åt nyfångad, nystekt sekling, det ingick i arrangemanget. Siklöja säger de på andra håll i fosterlandet.

Mat för Gustav Vasa

Sjön heter Visten och är en av de större i Värmland. Som en stor hammare sticker Västbynäset ut i sjön. Redan på 1500-talet betalade de skatt till kyrkan i form av fisk härifrån. Gustav Vasa gjorde gården Västby till kronofiske, med uppgift att förse hans gårdar med mat. Samtidigt hade fisket stor betydelse för den lokala hushållningen, berättar fiskeentusiasten Lars Emilson. Seklingen var mat för både folk och djur.

Fisken fångas bäst när det har börjat klirra av is i sjön på mornarna. Då, på kvällen när det blivit mörkt, går siklöjan upp på grunt vatten för att leka. Där i mörkret ror Lars och de andra traditionsbevararna vid Visten ut med sin not. Sedan vevar de in den. Förr skedde detta vid många sjöar i landet. Ofta notfiskade de tillsammans, hemmansvis eller byavis, så att alla kunde vara med och dela på fångsten.

Kanske var det för skattläggningens skull och den hemmansvisa delningen som de så tidigt började föra statistik över fångsten? Det har de fortsatt med. 1897: 587 kilo vid Västby. 1913: 1 100 kilo. 1929: 1 829 kilo. 1963: 38 099 stycken siklöjor. 1988: 31 659. 2007: 14 700 stycken, cirka 580 kilo.

Helge Nyhlén räknar 1 095 seklingar i senaste kastet. Foto: Sven-Ove Svensson.

Vevar in noten

En mörk och fuktig novemberlördag gör vi vårt till för att bevara den här traditionen från före Gustav Vasa. Rattar vår Skoda de sex krokiga grusvägskilometrarna ut på näset. Kliver ur bilen, tar på stövlar och vildmarksrockar, tänder pannlamporna och knallar bort till notkastet. De har varit ute med ekan och lagt ut noten, nu står två killar och vevar sakta på varsin vev. Det är Seklingnatt igen.Till slut är hela ”struten” invevad och seklingen bärgad. 1 095 stycken i det här kastet, räknar Helge Nyhlén.Seklingen är liten i år men det är gott om dem. Själva går vi till brasan och beställer varsin tunnbrödsrulle med nystekt sekling och lingonsylt. En synnerligen lokal maträtt, Västbynäsets ”seklingburgare” som Lars Emilson lärt oss att älska. I vår familj har det blivit en vana att den ska avätas fem meter från Visten en kulen lördagskväll i början eller mitten av november.Seklingnatta som kulturmanifestation tog slut efter tio år. Det gör ingenting, kulturen manifesterar sig på andra sätt. Hoppas bara att Lars och de andra får sällskap av ungt folk även till vardags där ute framöver. Vore roligt om veven fick gå i många år till vid Västbynäset. Då lever historien. Då får seklingfisket fortsätta att vara en del i tideräkningen, precis som älgjakten och rallyt.

* * * * * * *

För övrigt tycker jag att Sverigedemokraten Erik Almqvist skämt ut Sverige med sitt folkförakt. ”Du hör inte hemma här”, ”Det här är inte ditt land, det är mitt land” säger han till stå upp-komikern Soran Ismail på den där filmen. Rasistiskt sagt, naturligtvis. Men dessutom skämmer han ut den svenska historieundervisningen.

Får de inte lära sig om istiden längre i svenska skolor? Eller höll Almqvists släktingar till ovanpå isen när den låg tre kilometer tjock? Är det därför hans människosyn är så kall, där han står med sitt stulna järnrör?

Vi andra vandrade in när isen smält.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page