Margaretha Runvik Wickberg

Journalist, SR Värmland 84-95, SR Väst Skrivarstugan 99-01, startade Förlaget Pärlemor 96 (har bl a skrivit en biografi om John Ericsson), Sebrafilm/Global Kunskap 06-08, Startade Tankesmedjan Ida 2012. Älskar att måla, skriva, väva, segla, timra och mycket annat. Stor familj med många härliga framtider!

Jag tyckte jag såg en båtkärra köra förbi för nå´n vecka sen.

Kan se framför mig hur Kristoffer Appelquist njuter i fulla drag nu, tillsammans med sin familj på den gula plastbåten, med seglen fyllda och försommarkallt vatten skvättande mot bogen.

Han älskar båtar. När han var liten, eller rättare sagt ung, då smet han ner till småbåtshamnen i Limhamn så fort han kunde.

- Jag satt i småbåtshamnen i Malmö. I sundet där blåser det bara, men jag satt där och drömde mig bort och såg på båtarna.

Skolgången blev därefter. Han brydde sig inte så mycket om det heller, just då.

Men när han flyttat till Sunne och hans barn gick på dagis och i skolan ville han studera igen, av en speciell anledning.

Barnen fick kräm i stället för den gröt Kristoffer tyckte att de behövde. Söt, onyttig kräm! Han kämpade många strider för sina barn. Han besökte Sally, som hon hette, som bestämde. Hans planer gick så långt att han ringde universitetet i Karlstad och förhörde sig om vad som behövdes för att kunna ta över hennes tjänst i Sunne kommun.

Jaha, då var det bara att börja Komvux och läsa in det han missat, mellan 28 och 38 år plugga och fortsatta studera på universitet, jobba lite och faktiskt är det fortfarande idag ett av hans mål. Att jobba med en organisation inom den offentliga sektorn lockar honom, även om troligtvis Sally slutat på den tjänsten redan och han funnit andra vägar att leva och förtjäna sitt uppehälle.

Det var mer som en utmaning som han inte kunde motstå, när han fick eller tog chansen 2006. Och det passade honom som hand i handske att stå på scenen som stand-up-komiker. Det snabba tänkandet, svaren från publiken, det oförberedda är hans rätta element. Och så gick det som det gick. Förra året blev han utnämnd till Sveriges bästa manlige komiker.

Kristoffer Appelquist. Foto, Tankesmedjan Ida.

- För mig har det varit en självförtroenderesa, det här. Jag är inte en så´n som vill göra det och det, men förstår nu att det mer beror på självförtroendet. Jag har valt mellan om rädslan eller lusten ska styra mitt liv och tror stenhårt på att det ska vara lusten.  När jag började med stand-up förstod jag att det beror på det!

I och med det har han också gjort en social resa. Får idag bra betalt.

- Nu behöver jag inte vara orolig för att polisen ska stoppa mig för att jag har slitna däck, nu köper jag fyra däck. Jag är bra på att skaffa uppmärksamhet, kan leverera skämt, har timig och jag tror man behöver ha en personlighet och vara säljare.

Kollegor frågar varför han bor i Sunne  

- Jag brukar vända på det och fråga varför de bor i Södertälje eller Stockholm. Det är invanda föreställningar om hur det går till. Alla bor på samma ställe, en kändistät plats, där att ta fram är det viktigaste. Jag blir spyfärdig på den världen ibland. Den är fruktansvärt ytlig, det sägs mycket dumt, man tappar känslan. Det är sorgligt, för det är världens bästa jobb.

- Fast det är inte viktigare än att byta däck, på ett vanligt jobb, tillägger han, för han är inte långt ifrån den vanliga världen, när han bor i Sunne.Och både han och hans familj trivs fantastiskt bra.

- Det är mycket lättare att bo här.  Jag vill kunna cykla för att handla! Bo i en by, ha kommunalt vatten. Det räcker med Lindex, tycker jag.

Det där med att kunna cykla till affären är viktigt för Kristoffer. När Lotta och han flyttade till Värmland -97 bodde de först i Liljedal, nära Säffle och Vänern.

- Där är det mer som ett sommarparadis.

De bodde i en lägenhet i Liljedal och närheten till detta innanhav, som Vänern är, passade honom perfekt. Men det krävdes bil för att handla och snart for de runt i Värmland för att se vart de möjligtvis skulle kunna tänka sig att flytta, för de ville stanna i Värmland. Lotta, hans fru, kommer från Säffle, så han påstår att det var hon som tjatade dem till Värmland. De hade bestämt att de måste bara ha bestämt sig om de skulle bo i Värmland eller välja staden igen, innan barnen skulle börja skolan.

Fast nu är han också fast, för de hittade en känsla de gillar i Sunne, med Västanå teater, Mårbacka och massor av andra orsaker som gav dem en känsla av gemenskap och trivsel. De bodde först i lägenhet där också och har sedan några år bott i den gamla Filadelfiakyrkan mitt i Sunne. Där finns plats för alla, för Lottas måleri och annat och för publikkvällar med samtal och komik. Passar perfekt.

En av favoritplatserna hemma hos Appelquist är i verkstan. Foto, Tankesmedjan Ida.

Och så får segelbåten plats utanför. Han älskar att laga skadade detaljer i lucka eller roder nere i snickeriet, eller verkstan, i huset.

Det retar Kristoffer att folk inte inser vad som finns på landsbygden. När det faktiskt är lite omvända världen ibland.

- Dubbelt så många tittade på Fröken Julie på Västanå teater i Rottnerosladan än det var som tittade på Fröken Julie på Dramaten, när Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt spelade, deras storsäljare. Det handlar om måttstocken också!

Han inser att det är många som har en ganska skev bild av hur det ser ut i Sverige.

- Jag har fått höra ganska ofta: Vänern, åh, vad kul, vad gör du där, åker båt och fiskar och så – i en sjö – och de har inte en aning om hur stor den där sjön är!

Som upplysning kan jag berätta att den är på 5,650 km² och om varje människa i hela världen skulle ställa sig på den, så skulle alla ha nästan var sin kvadratmeter. Ganska stor, alltså. Kallas ibland för grodhavet (av folk från kusten) eller bara havet (folk som bor nära). Vänern är tredje största i Europa, efter Ladoga och Onega i Ryssland.

Arbetade på Västanå teater

- När man håller på med teater tror folk i stan att man spelar fars. Det finns väldigt mycket fördomar, om hur det är att inte bo i Stockholm.

- Som när man skojar om att jänkarna inte har koll på Sverige, utan blandar ihop det med Schweiz. Så är det med dem som är födda i storstäder och inte vet skillnad på Vänern och Vättern. De har fått lära sig att stan är idealet, att de inte behöver ”de andra”.

Sen påpekar han att det kanske inte riktigt är så i verkligheten, för tidigare levde ju varvsindustrin i Malmö och Göteborg/Uddevalla gott på vad skogen, järnet och vattenkraften kunde bidra med.- Pengarna användes inte där de kom ifrån – och det var inget tack för det!

Han gillar att jämföra olika siffror och situationer och har bland annat räknat ut att om vi hade samma befolkningssiffror som England/Storbritannien skulle vi bo 160 miljoner personer här i Sverige. Fast det skulle bli lite trångt. Vi behöver bli fler, men det kan räcka med de 53 miljoner som är på flykt i världen. Vilken resurs!

- Och ändå skulle en av fem fortfarande veta hur man firar jul ”på det rätta sättet”.

Men när Kristoffer säger det får han frågan ”Vem ska betala för det?!” och den frågan förstår han inte riktigt.

- Som om de inte skulle kunna jobba och betala för sig själva – och det är ju oftast de som är entreprenörer, jämfört med oss. Men jag har föreslagit det i några sammanhang och det har inte fallit i någon god jord.Kristoffer är född i Malmö. Hans mamma kommer från Göteborg, hans farsa eller styvpappa, som han levt med sedan han var bara ett par år, kommer från Stockholm. Detta gör att han levt i alla tre städerna, med resor till släktingar och vänner, fast de bott i Malmö. Så han har hela tiden upplevt att han varit lite av en invandrare.

- Jag har fått en förståelse av hur det är att vara det.

Den gula segelbåten är viktig i Kristoffer Appelquist liv, tillsammans med familjen. Foto, Tankesmedjan Ida.

Organisation och offentlig sektor

Om Kristoffer inte börjat som skådespelare och stand-up-are, så hade han kunnat tänka sig att kunna arbeta med organisation just på kost- och städenheten i Sunne.

- Jag kan nog säga så här. Mitt intresse är samhället. Organisationen. Det är nästan roligast att prata med mina barn och vi har pratat om det. Hur började det? Var blir det ett samhälle? Är väldigt intresserad av det.

Han har varit i Afghanistan och jämför gärna med det.

- Allt är så mycket närmare där, med byteshandel och ingen specialisering. Det intresserar mig hur man får asfalt, sjukvård, dagis och andra kommunala grejor, hur man budgeterar. Varför det blir sju spänn ut, när man betalt in hundra. Eller som varför man satsade på kräm och O´boy, som är livsfarligt. Då tänkte jag att det här bygger ju inte på någon kunskap. Någon sitter och tar dåliga beslut, både med ekonomi och näring.

Han suckar djupt.

- Då ringde jag och frågade – Hur ska jag få det här jobbet?! Och att jag då fick reda på att jag behövde gå på Komvux och universitetet – det är den stora resan för mig! Att lära mig att jag kan plugga på universitetet, för jag var väldigt dålig i skolan. Hoppade av i nian, har bara åttan, med 0,2 i betygsgenomsnitt.

- Min självbild ändrades väldigt. Jag passade inte in i slutet av 80-talet med stora barngrupper. Vem som helst kan få en diagnos idag, men på den tiden handlade det mer om klasstillhörighet, inte medicinskt. Jag har haft lätt att lära mig och varit intresserad och så, men jag har svårt att koncentrera mig i den miljön.

Motivation är A och O. Sen tog jag ikapp det. Och jag har tänkt att jag vill jobba i den offentliga sektorn. Där ligger liksom lusten och det här med stand-ups och så tänkte jag skulle vara min hobby. Men det blev mitt jobb väldigt snabbt.

- Och det är klart, det tackar man ju inte nej till. Vem vill sitta på ett kontor hela dagarna när man kan göra en turné då och då.

- Jag snickrar nog på mitt CV och tänker på ett liv efter detta! Jag tjänar ju mina pengar på andra ställen. Bodde ju här innan jag började jobba med det jag gör nu, så då var jag ju här, började plugga och skapade det här jobbet, men jag kan ju fortfarande se mig som arbetslös. Men det har jag lite idéer om, för jag får ofta frågan om att vara regissör/andra ögon utifrån, när andra jobbar med sina föreställningar. Så de kommer hit, lika gärna som jag åker till Stockholm. Det var lite så jag tänkte med min talk-show hemma hos Appelquist, lite som när man arbetar med jämställdhetsfrågor. Jag tror ju att normalisering är den stora grejen!

Kristoffer på familjens båt. Foto, Tankesmedjan Ida.

Han står kvar på båten när jag går därifrån. Jag hoppas han når sitt mål någon gång, Kristoffer Appelquist. Kanske möter du honom på Sunne kommun, när du ska gå och prata med en omöjlig tjänsteman, som tvingar i barnen gröt varje dag, fast ditt barn bara vill ha frukt, som är så nyttigt…

Margaretha Runvik Wickberg

 

 

 

Kristoffer Appelquist om LAND och STAD

Stockholm:

  • Jag åker bara dit och jobbar. Passar på att köpa kaffe, när jag är i Stockholm. Men om det fanns i Lidköping, skulle jag lika gärna åka dit! Jag har inte nå´n längtan. Ser bara på biofilmer man inte kan se någon annanstans, teatrar, som turister åker till.
  • För min del är det att bo i Sunne kan jag på fyra timmar vara i Stockholm, gå på teater, bo på hotell och det är skittrevligt, men jag skulle inte vilja bo i en femmiljonkronors etta i en förort och ha åtta lås på dörren… Det finns saker som jag gillar och som inte finns här, men då passar man på när man är där.

Sunne:

  • Ett fantastiskt tillåtande klimat när man kommer med en idé! Jag har gjort många grejor, anordnat samtal på scen på Teaterbiografen, startat stand-up och behövt trycka affischer och gått till Ramströms och sagt att jag behöver hjälp. Väldigt stöttande och billigt. Jag flyttade hit för att jobba på teatern, som tekniker först, och fick hjälp av svetseriet. Det är en tillåtande och öppen attityd, mot mig som ny. Folk är nyfikna och vill gärna veta vad man kan bidra med. Och man blir inbjuden, liksom, i olika sociala sammanhang. Positiv stämning.
  • Och det är så fantastiskt vackert! När jag var i Sunne första gången -95, åkte jag runt och kollade på de miljöerna som hörde ihop med Tunström och Selma Lagerlöf, förutom Nils Holgersson, som vi spelar på Västanå teater. Så jag tycker att det är historisk mark! Och vackert. Precis som Simrishamn eller Visby eller…
  • Det finns en ”spirit of can do”. Standardsvaret är ja, inte nej. Och det tycker jag är bra. Som när brandmyndigheten var hjälpsam och föreslog hur jag skulle göra, inte tvärtom. Men är man i Stockholm och ska spela in en sketch så är det fullt och man tar ordentligt betalt, det är så överexploaterat. Här finns det mer en nybyggarkänsla.
Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page