Margaretha Runvik Wickberg

Journalist, SR Värmland 84-95, SR Väst Skrivarstugan 99-01, startade Förlaget Pärlemor 96 (har bl a skrivit en biografi om John Ericsson), Sebrafilm/Global Kunskap 06-08, Startade Tankesmedjan Ida 2012. Älskar att måla, skriva, väva, segla, timra och mycket annat. Stor familj med många härliga framtider!

En gång om året kommer de, ungefär.

Vi väntar på dem – och längtar hela tiden. Ingenting går upp emot att träffa dem igen, se dem komma springande emot en på flygplatsen och kasta sig rakt i ens famn – hos dem eller hos oss i Sverige.

När folk pratar om barnbarn blir andra lite överseende leende och tänker på sina egna, de blir glada över att du är så glad och lycklig eller önskar de hade tagit en annan väg när de skulle till affären den dagen. Jag tänker inte kolla vilken kategori just du tillhör, men här är min sommarglädje i att ha barnbarnen på besök igen, 4 och 6 år, som jag inte sett sen januari. Och deras föräldrar, icke att förglömma.

Jobbigt att det är så sällan? Ja, ibland är det väldigt jobbigt. Ibland, som nu, är det helt underbart, när vi får två veckor tillsammans. Mycket lek, kramar och resor och vänner som kommer på besök och chans att prata svenska och säga saker på engelska och svenska på samma gång och farfar, var är du, farmor, kan du hjälpa mig och allt möjligt.

Underbart.

Och så får man äntligen lov att fiska krabbor igen. Det var länge sen, nästa femton-tjugo år sen, faktiskt, för förra året kom de inte och åren innan hittade vi på andra saker. Nu skulle vi fiska, ovana farmor och farfar och två intensiva barnbarn, med en gammal håv, en stor och en liten hink och två klädnypor med hål i, så man kan fästa ett snöre i för att inte tappa bort den i vattnet.

Och med en lite oklar bild om var man kan hitta betet i form av blåmusslor…

Jag gick för att leta, medan farfar och barnbarn satt och tittade ner i vattnet på det ställe som varit en av de bästa krabbplatserna i byn. Hmm, var hade jag hittat sådana tidigare? Jag gick ut på en brygga, medan solen flödade ner genom vattnet och visade mig att ”lilla vän, här finns inga blåmusslor”. När jag tänkte efter lite grann insåg jag förstås att de mest håller sig i rörligt, lite mer skuggigt vatten, men innan jag gav upp gick jag i alla fall omkring lite och kastade blickar både i högt och lågt vatten.

När jag kom tillbaka till farfar och barnbarn hade de funnit små sniglar, som fick duga som krabbete. Vi kastade ut de agnade klädnyporna och satte oss (vissa ganska otåligt) väntande.

Ingen krabba.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att alla krabbor som bor just där förmodligen är ganska trötta på att bli dragna upp och ner gång efter gång, så någon fångst hade varit väldigt osannolik. I stället var det ganska många andra småsniglar som tyckte att det var spännande med vårt bete. Eller små kräftdjur i skal, för just de såg ut som mindre och aggressiva kräftor, men vi beslöt att uppsöka nya jaktmarker.

Vi samlade ihop oss, tog var sitt barnbarn i handen och gick förbi badplatsen, där vi snabbt insåg att någon krabba knappast fanns i närheten, eftersom det var ganska många som badade där. I stället beslöt vi att fånga någonting mycket mer säkert…

Farmors födelseplats. Foto, Tankesmedjan Ida.

Den ena ville ha Nogger, den andre en 88:a, precis vad vi kunde betala med för vad som fanns löst i farfars plånbok. I solsken och med stor glädje och hunger försvann glassarna i enorma gap. Efteråt fotografering av barnbarn och farmor med hennes födelseplats i bakgrunden och solen i ansiktet och många tankar spelande genom huvudet. Så mycket som har hänt sen dess och jag som bara var så liten som lillan när vi flyttade och det är så gött att vara här med dessa underbara barnbarn och hur ska vi få tag på blåmusslor på fredag för att få en mer lyckad krabbtur och vad jag har tur i livet, Herregud!

Bättre en glass i handen än krabbor i hinken, tro mig!

Margaretha Runvik Wickberg

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page