Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Jag är stolt över att vara son till bönder, säger han. Det är bönderna som producerar maten. Även eliten behöver mat.

Mo Yan heter den stolte sonen. Författaren från Kinas landsbygd som nyss fick Nobelpriset i litteratur. Har jag tur kommer tomten med honom på julafton.

Han är sannerligen inte den förste bondeförfattaren. Om jag går igenom vilka författare jag gillar, så visar det sig att många har sin bakgrund i jordbruk och odlande. Här är några av dem i all hast: Ivar Lo Johansson, Jan Fridegård, Selma Lagerlöf, Kjell Eriksson, Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Sara Lidman, Astrid Lindgren, Gunnar Ehne, Lennart Sjögren, Elsie Johansson, Per Olof Ekström, Väinö Linna, Arto Paasilinna och Torgny Lindgren. Är de inte jordens folk själva så skriver de om dess brukare i alla fall. John Steinbeck, August Strindberg, Carl von Linné på sitt sätt och Lars Andersson är några sådana. Ville jag, så skulle jag kunna göra bonnskrivarlistan lång.

Bondeförfattare. Foto: Sven-Ove Svensson.

Vimlade av vardagsfilosofer

Vad kommer detta sig? Varför driver den brukade matjorden fram så många skrivare och tänkare? Inte ett dugg konstigt, tycker jag. Den som har levt sina första år bland småbönder blir inte förvånad. Vem var inte vardagsfilosof bland människorna i östra Nyed och norra Väse den där gången på 1960-talet? Vem av dem gick inte sina egna vägar, vem tänkte inte mer än de flesta och ofta i egna banor?Jag vill inte nämna några namn här, det har de inte bett om, men nog fanns det originella människor i stugorna, traktorerna, ladugårdarna, svinhusen, mjölkkamrarna och vid vävstolarna mellan Ölman och Vibergssjön.

Folk som skötte föreningsliv och grusvägar med samma nit som de försökte lämna över jorden i ett bättre skick till sina barn, än den var i när de själva tog över.

Äldre än människan

- Hör du va skogen suser… sa pappa, när vi satt i en glänta och drack vårt kaffe under en rast. Sedan skickade han ner mig i Ölmans raviner igen, för att pulsa i den djupa snön och kroka fast stockarna han fällt, så han kunde spela upp dem med Bettyspelet som en annan tänkare vi kände hittat på.

Jo, den susar på ett särskilt sätt när man är med sin pappa på jobb och han just har lärt en knyta an till historien. Granen som är äldre än vi, men som sjunger för det. Ravinerna som dök upp långt före människan här på trakten. Arbetet tillsammans som är meningsfullare än det mesta.

Undrar vad det blir av stockarna vi drar ut ur vår skog med Bettyspelet och traktorn? Undrar var papperet och plankorna hamnar?

Då dödar man en bygd

Jag vet inte exakt hur det gick till. Allt jag vet är att under slutet av 1960-talet lades det ner mer än ett småjordbruk i timmen i Sverige. Nog såg vi hur pappa började gå omkring på ägorna och se bekymrad ut. Nog begrep jag att de diskuterade vår framtid, när banken hade lyssnat på lantbruksnämnden och inte vill låna oss pengar att modernisera huset för, så vi fick varmvatten och slapp pumpa upp kallvattnet för hand i köket.

Men precis hur diskussionen gick mellan mamma och pappa och många andra mammor och pappor i bygden vet jag inte. Det var väl bara så enkelt som att det hårda slitet inte riktigt lönade sig. Vi hade ont om kontanter, det visste jag ju, fast vi åt oss mätta varje dag och levde ett bra liv mellan fågelsången och tystnaden. Det var väl så enkelt som att slitet inte var tillräckligt mycket värt för marknaden och politiken. Då rationaliserar man och dödar en bygd. ”Vad får jag för mjölkmaskin’?”. ”Då slår jag”.

En dag hölls även vår auktion och strax därpå gick flyttlasset till centralorten. Där fick föräldrarna det bra och jag hade inte tänkt bli småbonde i alla fall. Fast visst känns det konstigt när jag någon enstaka gång åker förbi våra gamla ägor och hus, där skogen susade och storspoven sjöng.

Stolt? Ja, jag delar Mo Yans stolthet. En gång gjorde vi mat till svenska folket och tänkte våra egna tankar.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page