Neta Norrmo

Neta Norrmo arbetar med rörlig bild (ibland blir det enbart ljud), bl a som curator, filmare, radio- och tv-makare. Appen Malmska Valen är just nu nominerad till Årets Pedagogiska projekt. Hon överlever inte en dag utan poesi. Bor på tionde våningen och i hus på landet. Omger mig med katt, halvstora barn, make och vänner.

För 100 år sen en gick en underlig procession genom staden Göteborg; en riktig blåval på hjul drogs av hästar på stadens gator.

Världens enda uppstoppade blåval finns just här sedan den 1863 strandade söder om stan och dödades på ett omänskligt vis. Eller kanske just mänskligt med en sån vrede mot en varelse som enbart är skrämmande i sin storlek, men det är en annan historia.

Denna färd under dessa första novemberdagar år 1918 gjordes för att flytta kolossen från Stadsmuséet upp till det ännu inte färdigbyggda Naturhistoriska Museet i andra delen av stan. En prestation, inte minst med tanke på att det första världskriget fortfarande pågick. Vapenstilleståndet skulle slutas om endast 10 dagar men om det visste man ingenting när man fotograferade, beundrade och högg i med att vrida vagnen i gatuhörnen.

Vi är tre personer i en konstnärsgrupp som just nu arbetar med att berätta om den här färden och genom den om Göteborg och dess befolkning i en annan tid och om vår nutida fascination av detta djur och kanske än mer av denna märkliga tanke att låta stoppa upp den. Det är också andra saker än just jättefisken vi stannar vid när vi mödosamt läser dokument efter dokument för att hitta noteringar om vilka gator den färdades.

1980, Slottsskogen, pojke matar en häst., Foto, privat.

Hästarna användes för att bensin var omöjlig att få tag på under kriget.  Vissa broar togs inte för att de inte fanns ännu. Vad mer är så fanns egentligen inget av det som är Göteborg för många idag; varken Konstmuséet, Liseberg, Botaniska Trädgården, Stadsteatern eller många av de broar och stadsdelar vi känner till idag.

Fattigkvarteren vid vägarna upp mot Slottsskogen är utbytta mot dyra bostadshus där det just nu är trendigt att bo. De som bor här nu gillar säkert också promenaderna eller picnicen i Slottsskogen men det är med all säkerhet inte det enda nöjet i deras liv. Så beskrivs skogsområdet för hundra år sen, som den enda plats där fattigbarnen kunde leka och se träd och fåglar och det i de kläder de gick och stod i.Det blir påtagligt för mig att allting runt omkring är byggt, planterat och planerat av oss människor. Om vi har påverkat världen så att den är som den är idag, är också alla möjligheterna öppna att påverka den så att den blir annorlunda i morgon.

När jag tänker på saken så har jag tidigare häpnat över andra förändringar i min närhet som egentligen kunde blivit helt annorlunda.

Tomelilla järnvägsstation. Vykort.

I slutet av 1800-talet kom järnvägen, så också nära mitt lilla hus i Skåne. Möjligheten att glida fram genom världen med svindlande hastighet blev verklig. Detta var någonting helt annat än att gå, rida eller åka i skumpiga vagnar.

Min närmaste lilla by Skånes-Tranås är sedan gammalt en knutpunkt för vandrare och skjutsar. De tillfrågades av järnvägsbyggarna om de kunde bli pionjärer i den nya tiden och satsa på en tågstation? Men faktiskt så trodde inte de byäldste och bestämmande på denna nymodighet och avböjde. Den lilla byn har idag kvar sina medeltida gatusträckningar och många gamla hus. Några nya förstås, men inte alls som i Tomelilla en mil söderut. Där låg för hundra år sen en handfull hus och gårdar och det var väl inte så mycket ett samhälle över huvud taget. Men de tog emot erbjudandet om att ge plats åt en tågstation.

Så blev ett nytt samhälle till.

Den typen av stora helt omvälvande tekniska förändringar är också det som drabbar eller utvecklar livet på godset Downtown Abbey. Telefonen, bilarna, nya lantbruksmetoder, jämställdheten och allt det moderna tränger sig in, utvecklar eller avvecklar. Jag tänker mycket på att dessa utsökt uttänkta mikrokosmos som den engelska adelns gods var.  En omöjlighet i sig. Dess specialiserade tjänster och maskiner, ringklockor, såsslevar och specialhållare för damhandskar. Allt planerades och producerades för att skapa ett ekosystem som var helt självförsörjande, som ett mekaniskt underverk, där var kugge hade sin plats. Men aldrig slöts dörrarna till omvärlden helt, aldrig blev detta urverk en solitär i en avlägsen värld. Alltid smet nya idéer in i nån springa, alltid fick nån lust att lämna sin avgränsade plats och kliva iväg någon annanstans. Själva drömmen om en avslutad perfekt levande värld i en glasbubbla har aldrig varit realiserbar och kanske inte ens önskad annat än av några få.

1980, barn matar änder i Slottsskogen. Foto, privat.

Saker vi tar för givna kan försvinna fortare än vi tror. Allt förändras och så måste det vara. Existensens mening är föränderlighet, skrev filosofen Deleuze. Men så fint det är att vara medveten om denna föränderlighet, att se spåren av det som varit och fragmenten av det som kan bli.  Som när vi bland bilderna från blåvalens flytt hittar en fotoserie från det då inte färdigbyggda Naturhistoriska muséet. Valrummet har en gigantisk öppning i väggen där valen själv ska lyftas in och sen ska väggen förslutas.

När fotografen ställt sig inne i museet och tittat ut syns överraskande ett stort kyrkotorn.  Tittar vi åt fel håll, är det Annedalskyrkan? Nej inte alls. Så småningom hittar vi en bild av det ålderdomshem som i sitt stora byggnadskomplex hade just en kyrka av ansenlig storlek. Ett ålderdomshem just på den plats där det på 70-talet byggdes det nya Åhemmet. Bilderna, minnena hakar i varandra på ett sätt som ger betydelse, som får mig att förstå någonting. Vad vet jag inte men det känns bra.

Neta Norrmo

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page