Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Visst, jag är född på landet, älskade det och tycker mycket om den svenska skogen, grusvägen och nyplöjda åkern. Gillar minnet av strävsamma traktorer och barndomens åkturer i hölass per häst och järnhjulsvagn.  Men ibland blir jag trött på bilden av landsbygden som en fyrfärgsbonad från 1949. Vadmal är inte det modernaste av material, träskedar gör sig bäst som prydnad och det har kommit något nytt nu som heter television.

Det är hembygdsrörelsen jag talar om. Hembygdsintresset, den lokalhistoriska böjelsen, träskjulen och samlingarna. Hembygdsvännen inom mig själv med, om sanningen ska fram.

Visst är det bra att våra gamla torp inventeras, innan allt är glömt. Nog är det fint att hitta gamla kolbottnar på de orienteringskartor som livet sätter i min hand ibland. Men det finns faktiskt en fortsättning. Historien slutade inte där. Det kom en mekanisering, det kom en industrialism. Världen stannade inte år 1845, året innan det blev tillåtet att öppna lanthandel i Sverige, bara den låg tre mil från staden. Det finns andra kommunikationer än fotvandringen och hästskjutsen, det byggdes verkligen en järnväg mellan Fryken och Klarälven sommaren 1849. Vår första för persontrafik. Har ni hört att det har kommit bilar också? På 1910-talet kom den första uthålliga busslinjen med, känner ni till den?

Träspade. Foto, Sven-Ove Svensson.

Stryk strecket vid 1895

Jag älskar hembygdsgårdar. Älskar, det är ingen överdrift. Fråga mina barn, de har sett ett och annat träskjul på våra resor när de var små. Fråga dem i vilken rökstuga de berömda stora skorna finns och de kan rabbla svaret i sömnen, fråga vad en kjolvärmare är eller en pryl. Det är bara det att tiden tycks ha stannat på många av dessa anläggningar. Ett museum som inte lever, det dör förstås, detta gäller även hembygdsrörelsen.

Ok. Foto, Sven-Ove Svensson.

Lösningen är enkel. Stryk det där strecket vid 1895 eller var ni nu satte det och låt även den nya tiden komma till tals. 1800-talets bondekultur var fin men släpp in det som kom efter den. I dag är tv-kannan historia, särskilt om den är klädd med flätade plastband, och lika museal är tjockteven med mahognyluckor.

In med jeansen på hembygdsgården. In med gonken, parkprogrammet från Lindfors Folkets park 1967, afghanpälsen från 1972 och näbbkängorna från 1978. In med plakatet som demonstrerade mot Karlstads stifts skogsbesprutningar i slutet av 70-talet, in med en tidstypisk slips från dansrestaurangen Sandgrund 1983, släng med en manuell och en elektrisk skrivmaskin också, liksom räknesnurran från Molkoms Bruk 1962 och första miniräknaren som blev lovlig på Sundstagymnasiet.

Frukost. Foto, Sven-Ove Svensson.

Ställ ut frukosten

Passa på och ställ ut en typisk svensk frukost i en monter. Förresten, ställ dit en från var tionde år. Visa frukostgröten, filen, smöret, kaffekannan, brödet och pålägget med sina förpackningar och prislappar, lägg på bordsduken och bläddra upp morgontidningen. Ni kommer att upptäcka vad varje människa i min ålder har insett. Att samtiden fort blir historia.

Undrar var min lila hemstickade halsduk från Åsvallaskolan 1966 har tagit vägen? Den, där jag bytte fransar med en massa snygga tjejer från åttan. De hade andra färger på sina. Många fransar i olika färger, det var status. Ställ ut.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page