Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Jag är född på en bondgård strax norr om Karlstad. Det där med närheten till staden har sin betydelse. Ibland hade farfar varit till stan med uträttningar. Då hade han bananer med sig hem på bussen till oss barn. En gång tog farmor med mig i hemlighet till Polyfoto och lät fotografera mig, som julklapp till mina föräldrar. En ljuslockig tvååring med tröja och hängselbyxor, fotot finns kvar.

Sex kilometer från Färjestads månskensrink, villor och hyreshus. Det var den där närheten. När det blev travsöndag ringlade köerna långa med bilister som skulle över Klarälven vid Almars färja. Min kusin och jag sålde nyfångade fiskyngel i glasburkar, eller liljekonvaljer, till de tillfälligt stillastående traventusiasterna ombord. Folk handlade, särskilt de som hade vunnit på travet. Vad kunde de annat göra? Färjkarlarna gillade oss och lärde oss fiska.

Sockerdricka, äpple, rigi och tabletterOch så blev det första maj. I södra Värmland betydde det att folk skulle ut och maja. Inger och Lasse Sandberg har gjort en barnbok om seden, som vi fortfarande läser för varandra min fru och jag, den första dagen i maj. Maja betyder att du ger dig ut på picknick med sockerdricka, äpple, rigichoklad och tablettask. Du ska ha filt, solen ska skina och du ska inte ha bråttom.

Vi måste passa skogen.

Farfar Einar hade sin bestämda uppfattning om stadsborna. De stänger inte grindar efter sig och de kastar skräp. Vad hjälpte det att han tyckte så? Varje första maj var vår skog full med karlstadsbor som kommit cyklande med sina filtar, sin sockerdricka och sitt godis. Godis med papper runt.

Kusinen och jag insåg vår roll. Vi måste passa skogen. Ett år hade vi gjort spänstiga pilbågar av eneträ och satt småspik i änden på pilarna. Sedan smög vi på stadsborna och sköt pilar så nära dem vi tordes utan att träffa. I spetsen på varje pil satt en handtextad lapp. ”Förbjudet att vara här i skogen. Skogvaktarn”.

Först blev folk förskräckta när det kom pilar farande från ingenstans. Sedan läste de lapparna, kikade mot snåren där vi gömt oss och skrattade åt budskapet. En del ropade någonting om allemansrätten, men då var vi redan på väg mot nästa majande sällskap.

Förbjudet

Det blev inte mycket skräp för oss att plocka upp efteråt. Ändå tillräckligt för att jag och farfar skulle kunna muttra om de där stadsborna som kunde vara lediga en hel dag, utan kor att mjölka och grisar att mata, och som inte tänkte på att hålla naturen ren.

Den stora nedskräpningen

Långt senare lärde jag mig de nya orden miljö och ekologi. Orden var nya för oss, men ren natur hade jag tyckt om hela mitt liv. På en kamrats skiva sjöng NJA-gruppen att ”när röken från fabriken slår ner på chefens hatt – då får vi en miljödebatt”. Året var 1970, sågverksindustrins arbetsmiljö hade jag redan börjat lära känna och bandet på Arnes skiva skulle så småningom byta namn till Fria Proteatern.

1977 deltog vi i jättedemonstrationen mot Barsebäcks kärnkraftverk. 1979 bildades Sunne Miljögrupp i vårt vardagsrum och året därpå både vann och förlorade vi folkomröstningen om kärnkraft. Kraftkällan, vars avfall är livsfarligt för människan i 100 000 år.

Nu är det länge sedan jag fällde någon enbuske och gjorde mig en pilbåge. Skräp som folk har kastat ser jag mer och mer på gator och stigar i mitt Forshaga (nej, jag är inte gubbgrinig). När vi rör oss i skogen ser vi kassar med hushållsavfall ibland vid vändplanerna, även om det inte är ofta. I länstidningarna kan vi läsa om bönder som får hela skrotbilar dumpade på sina marker. Bonden muttrar och vem gör inte det?

Den stora nedskräpningen muttrar vi mera sällan åt. Kanske borde kusinen och jag ge oss ut med pilbågarna igen och börja skjuta varningspilar. ”Förbjudet att förstöra klimatet här på klotet. Klotvaktaren”. Visst är det hög tid för det, när isarna vid polerna smälter och temperaturen stiger.

Det är bara så svårt att veta var vi ska sikta.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page