Neta Norrmo

Neta Norrmo arbetar med rörlig bild (ibland blir det enbart ljud), bl a som curator, filmare, radio- och tv-makare. Appen Malmska Valen är just nu nominerad till Årets Pedagogiska projekt. Hon överlever inte en dag utan poesi. Bor på tionde våningen och i hus på landet. Omger mig med katt, halvstora barn, make och vänner.

Den fula film noir-staden är nästan färglös, med långa infartsvägar genom stängda fabriksområden och containerlandskap. Längs vägen stängsel och höga lyktstolpar, under en gråvit himmel. Finns det några människor är det de som inte har någon annanstans att ta vägen. Huttrande kryper de ihop i den enda värme de kan hitta. Den hos varandra. Detta är vad som möter mig i den första film jag ser på filmfestivalen i Göteborg. Den cyniskt svarta thailändska filmen Headshot.

Folk utanför bio. Foto: Gbg Filmfestival.

När jag ett par dagar senare går längs gatan hejar jag på var och varannan jag möter i den strida strömmen av folk som rör sig ute trots vinterkylan. Jag jobbar som utfrågare på festivalen och bär arbetskläder som är svarta med röda drakar på. Eftersom vi ska vara kollegiala, i denna stora grupp av tillfälligt hopsamlat folk i alla åldrar som älskar film, så hejar jag på alla som har dessa färger. Kanske är det röda en vanlig luva eller halsduk men bättre ett hej för mycket än att riskera att verka snorkig.  I femtio- års åldern har just snorkighet inget försonande över sig. Resultatet är att jag känner mig precis som Crocodile Dundee i andra filmen där han besöker New York för första gången. ”Howdy” mumlar han och lyfter på hatten i närbild titt som tätt. Kameran zoomar ut och man inser snabbt omöjligheten i denna vänskaplighet när han försvinner som en prick i folkhavet.

I Göteborg fungerar det bra, alla hälsar tillbaka och titt som tätt byter man några ord med totala främlingar om vilken fin film man sett, var bästa semlorna egentligen köps eller förhör sig om vad som pågår i stan.

I filmen Förtroligheten besöker vi ett gammeldags och idylliskt villaområde mitt i Göteborg. Örgryte är nästan som en by i stan. Långt från folkvimmel och industriområden umgås familjer sedan barnsben och släpper inte gärna nykomlingar eller det udda in på livet. När en kvinna skiljer sig och lämnar reservatet är det som om hon aldrig mer kommer att se de grannar hon levt i symbios med så länge. Rädslan lurar ständigt under ytan, rädslan för att tappa kontrollen.

Lilla filmfesten. Foto: Gbg Filmfestival.

Event på stan. Foto: Gbg Filmfestival.

Känner man sig verkligen trygg i sig själv och sin tilltro till världen så kan man snabbt landa i vilken stad som helst. Även om man är blind. Den underbara Ian anländer som lärare till en katolsk internatskola med blinda elever i filmen Imagine. Ian rör sig fritt i skolan och staden trots sina emaljögon. Utan vit käpp. Han hör staden. Bedömer avstånden till bilarna, hör väggarna i rummen eller cykeln mitt på skolans innergård när han visar upp sin ekolokalisering. Det enda han inte kan förnimma är den fientlighet som väcks hos de otrygga, de som nu riskerar att mista kontrollen över barnen.  Men Ian kan alltid försvinna ut i stadens anonymitet och söka sig nya hemhörigheter.

I New York är det ibland lättare att ta sig till ett café på hörnet i stadsdelen Brooklyn än att använda mobilen om man vill hitta någon. Förr eller senare kommer den man söker dit. Åtminstone om han tillhör den grupp som tagit med sig sin tradition från Nordafrika, från en tid och ett samhälle där inga mobiler och inte heller telefoner var en självklarhet. Där man har en plats för möten som man vet alla kommer till om inte idag så imorgon. Precis om i den lilla marockanska byn i filmen Bag of flour som verkar helt oberörd av att världen förändrats runtomkring.

 

Barhäng. Foto: Gbg Filmfestival.

Filmfestivalen i Göteborg är och förblir ett café på hörnet för mig sen snart 35 år tillbaka. Jag kommer inte alltid hit men när jag gör det så möter jag vänner, bekanta och har alltid ett minnesvärt samtal, minst, men någon jag aldrig har sett förr. Men man kan aldrig på förhand veta vem man möter eller var.

En gammal kollega jobbar hela denna vecka på festivalen, jag har inte sett honom en enda gång, inte ens skymtat honom i mängden. Han finns bara som ett namn på personalens telefonlista.

Biosalong. Foto: Gbg Filmfestival.

Stadsmyllret som i ännu högra grad finns i metropoler som Damaskus och Kairo möjliggör underjordisk verksamhet mellan de som vill revolutionera och göra sig fria förtryck. Hur regimens män än letar så kan alltid några människor slinka undan deras blick. Människor som vågar tala ut i filmer som den syriska As i we were catching a cobra. Men ingen vet vem som slipper undan och vem som kommer att fastna i det dödliga nätet.

Staden är sån. Både myllrande och nära. Den både gömmer och visar upp. Överallt glitter, överallt färger, musik och ljud. Inget att ta fasta på, inget att fästa sin blick vid.  Allt är i en enda pågående rörelse där man gör bäst i att inte ha en ritad karta utan följa vägen, stigen, stegen in i folkhavet, in bland husmyllret, in bland upplevelserna.  Åtminstone när det är festival.

Neta Norrmo

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page