Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

 

Jag är ingen snabb löpare. Inte har jag snyggt löpsteg heller. Men bra är jag.

*

Julen var vit och markerna hade varit snötäckta innan dess. En alldeles vanlig vinterdag efter lunginflammation och antibiotika tar jag på löparskorna. Knäpper igång gps-klockan vid garageuppfarten, joggar gångvägen västerut, viker av ut på ängen. Då vattnas det redan i munnen.Tre veckor utan löpning är länge, fast nu har jag gjort några försiktiga pass. Kroppen har löplust men förståndet vill veta om lungorna är lungor igen. Det verkar de vara, det är bara ålderoch visdom som bromsar.

Stig i snön. Foto: Sven-Ove Svensson.

Stig i snön. Foto: Sven-Ove Svensson.

Ängen är vit och efter hundra meter delar sig stigen, precis som på sommaren. En går till friluftsgården, en till busshållplatsen. Drygt en decimeter snö, ännu mer när jag kanar av den smala upptrampade stigen ibland. För varje steg sjunker fötterna en aning och jag älskar det. Bortom ängen svänger jag höger och sedan brukar jag ta stigen norrut i kraftledningsgatan. Men här är det ännu mer snö och inte en människa har spårat sedan senaste snöfallet. Jag har ändå varit sjuk i tre veckor.

Efter lite tvekan fortsätter jag Grossbolstorpsvägen ner mot samhället i stället. Gatan är åtminstone uppkörd av bilar. Snart springer jag om ett par som promenerar och stupar sedan snyggt och prydligt på trottoaren, några meter framför deras fötter. En osynlig isfläck under all lössnön. Rullar runt, kanar en bit på sidan, krånglar mig upp på fötter igen, borstar av den snö jag kommer åt och bestämmer mig för att vända till skogs i alla fall, så fort det går där nere i dalen. Isiga trottoarer med drygt en decimeter lössnö ovanpå är inte för folk.

Löper lycklig i snön. Bilderna är tagna en annan dag, när det var milt i min springskog och hundar, folk och rådjur hade gått där. Foto: Inger Nilsson.

Jag vill ha obanad terräng. Ska jag göra snöänglar ska det var på flit.

Andra andningen sa vi i min ungdom. Den finns inte, men så känns det i alla fall, när jag springer genom skogen bortanför Stackbråtarnas pulkakulle. Vit snö på täta granar, vit snö på den gamla smala skogsvägen där nästan ingen gått i dag, vit snö för lyckliga fötter att springa i. Vem har sagt att den här nyfallna kroppen inte orkar pulsa i nyfallen snö? Jag är nog tuffare än somliga röster inom mig tror…Steg för steg löper jag fram längs barnboksvita stigar, medan lungorna ler och benen blir allt gladare. Så här ska en människa må. Nu är det gôtt.

*

”Bra”? Varenda motionär som någonsin kört ett löppass tillsammans med mig skulle småle, om han eller hon hörde mig säga något sådant. Vad sa du att du var, sa du? ”Bra”? Du?

Ja, på en sak. Jag är bra på att tycka om att snöpulsa långsamt längs orörda eller nästan orörda stigar i skogen. Knarr, knarr, knarr säger muntra steg i snö på hundraårig stig medan fötter fnittrar och lårmuskler ber om mer. Skorna luktar snö och lycka.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page