Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Läser Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Den här sommarens viktigaste läsning för mig och för många andra, misstänker jag. Författarna heter Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren. Hon uppvuxen på en mindre värmländsk gård och prisbelönt journalist i ämnet lantbruk och livsmedel, han en av grundarna av Torfolks gård och Krav. I boken skildrar de sin rundresa bland jordbruk i USA, Brasilien, Etiopien, Namibia, Uganda, Zambia, Indien och Sverige. Efteråt konstaterar de att en miljard människor svälter, 1,5 miljard är överviktiga och 1,3 miljarder ton mat blir svinn varje år.

Böckerna Jorden vi äter och Jordbruket i Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Foto, Sven-Ove Svensson

Böckerna Jorden vi äter och Jordbruket i Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Foto, Sven-Ove Svensson

Bredvid deras bok ligger pappas bok från Lantmannaskolan i Molkom, 1941, Jordbruket i Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Det är ingen rolig jämförelseläsning. Vi börjar med ett citat ur Jorden vi äter:

”I vissa län går omvandlingen snabbare – Värmland är ett sådant. År 2000 fanns det 347 mjölkgårdar i Värmland, elva år senare var de bara 129 stycken. I min barndomskommun Säffle finns det bara 19 mjölkgårdar kvar, mot 53 stycken vid milleniets början.”

Boken pappa fick som premie berättar att år 1927 fanns det 143 900 nötkreatur varav 95 566 kor i Värmland. År 1935 levererade 2 846 värmländska gårdar mjölk till mejerierna och – minst – 861 sålde sin mjölk själva. Då ska man veta att alla inte var anslutna till mejeriföreningarna och siffran 861 är i underkant.

Potatissättning. Foto, Tankesmedjan Ida.

Den svenska bondekåren är gammal, skriver Ann-Helen Meyers von Bremen. Medelåldern ligger på 60 år och det påverkar utvecklingen.

”Generationsskiften är ingen enkel sak när en mjölkgård är en investering på 10-30 miljoner kronor. Ännu svårare blir det om ingen vill ta över gården. Trots Bonde söker fru, trots alla livsstilsmagasin som spinner drömmar om lantlivet, minskar jordbrukets attraktion som arbetsplats, inte bara i Sverige utan över hela världen.”

En miljon hektar åker är borta

Hon fortsätter: ”För hundra år sedan var det svenska jordbruket som störst till ytan. Vi har gått från ett täcke av åkrar på 3,8 miljoner hektar 1919 till dagens 2,6 miljoner hektar. Drygt en miljon hektar, eller lika stor yta som det i dag odlas spannmål på, är borta. En ännu större förändring hittar i vi i ängs- och betesmarken, jämfört med 1800-talet finns bara en tiondel av den marken kvar i dag. Tänk vilket annorlunda svenskt landskap det måste ha varit! Och tänk hur mycket biologisk mångfald som har försvunnit! Just hagmarkerna har en mycket stor artrikedom, upp till 60 olika växter på en enda kvadratmeter. Hälften av alla växtarter som man kan se i naturbetesmarker i dag finns bara i mark som brukats traditionellt under lång tid.”

Biologisk mångfald kräver ett varierat landskap, vilket motarbetas när gårdarna blir färre och större. Nästan hälften av 1980 års mjölkkor är borta, berättar hon. I dag finns bara cirka 340 000 mjölkkor kvar i landet. Färre mjölkkor och gårdar gör att en mindre del av landskapet betas. Koncentrationen av kor i vissa landskap gör att framför allt delar av sydöstra Sverige nu hotas att växa igen, enligt Jordbruksverket. Det finns inte tillräckligt med djur för att hålla naturbetesmarkerna öppna i dessa län.

”Forskning visar att det finns en större mångfald på mindre gårdar, jämfört med större. En förklaring är att den lilla gården ofta har en mer varierad produktion med både växtodling och djur. Detta syns också i landskapet i form av åkerholmar, diken, stenmurar och andra inslag som ur ett strikt produktionsperspektiv inte är rationella, men som är viktiga för mångfalden.”

Bete för kor. Foto, Tankesmedjan Ida.

Vår moraliska skyldighet

Jag vet inte hur världen ska lösa de problem som det allt storskaligare jordbruket skapar. Problem som vi alla borde fundera över, när antalet betande djur minskar liksom arealen uppodlad mark.

Måste vi inte börja odla mer svensk mark igen? Är inte det en moralisk skyldighet, när en miljard medmänniskor lägger sig hungriga varje natt? Måste vi inte det, redan av beredskapsskäl? Var står vi annars, den dag gränserna stängs, om de gör det?

Måste vi inte få fler betande kor igen i Sverige, fortfarande av beredskapsskäl men också för den biologiska mångfaldens skull? Är inte också det en moralisk skyldighet om vi vill undvika att varje svensk gård till slut blir en monokultur och om vi vill slippa dessa allt längre och allt miljöfarligare multinationella transporter som nu ligger bakom en normal svensk frukost eller lunch?

Jag tror det. I min kommun är nötkreaturen så få att vi snart kan sätta ut dem på turistkartan, med namn och allt. Var det så det var tänkt? Är verkligen den framtiden oundviklig? Måste vi inte vända på utvecklingen, för våra barns, barnbarns och jordklotets skull?

Jag tror det.

Sven-Ove Svensson

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page