Ebba Kristiansson

En 20 årig tjej, som är en av de alldeles för många, som tampas med hjärnspöken. Hon skriver och använder sina motgångar för att uttrycka sig. Ebba har fått lägga sin dröm att bli professionell dansare i viloläge och förstår vikten av att ha god relation till sig själv för att kunna ta sig dit man vill.

8 år. Är det lång tid? Man kan säga att det är en definitionsfråga beroende på vilket perspektiv åren sätts i. Om jag tar i beaktning att vi inte varit ifrån varandra på 8 år kan jag konstatera att det är väldigt lång tid. Jag funderar ofta över hur det är möjligt? Det är svårt att greppa varför du valt att sitta kvar på just min axel. Jag vet att jag inte är ensam om detta, jag vet att du sitter på fler axlar. Vissa kommer aldrig möta dig medan andra kommer göra det. Somliga kommer behöva kriga emot dig medan andra kommer vifta bort eller ignorera dig. Du och jag möttes iallafall för 8 år sedan, då var jag 12 år gammal.

Första gången våra vägar korsades var i samband med att jag skulle börja på en ny skola. Vi möttes i samma ögonblick som jag slängde en blick i bilspegel och därefter svängde igen dörren, utanför skolgården. Utan att hinna säga ett ord tog du direkt en plats på min axel, där har du suttit sedan dess. Egentligen vet jag inte hur du fann mig. Kanske var det min osäkerhet som kändes inbjudande eller var jag bara oturligt nog ett offer näst på tur. Men då för 8 år sedan skulle jag nog inte kalla mig för ett offer, vi klickade ganska bra, vi hade liknande visioner. Du triggade, motiverade och fick mig att nå nya höjder. Jag erbjöd dig att sitta kvar på min axel, jag förstod inte då att jag egentligen inte hade något val. Något jag heller inte visste var att min passion skulle bli din föda, att du skulle komma bli min värsta fiende och en bekantskap som nästintill skulle bli omöjlig att avsluta.

Du var tydlig, rak och stenhård. Vi lärde känna varandra ganska snabbt. Till en början trodde jag att jag kunde bestämma över dig, men då du var snabb på att markera vem som hade makten blev jag rädd. Jag började förstå att du skulle bli svår att handskas med. Det bästa du visste var att följa med mig till danssalen. Där trivdes du som bäst, för varje gång jag lämnade salen hade du blivit lite större och lite starkare. Jag matades ständigt med meningen ”Ebba, glöm aldrig att du är din prestation”. Det var då jag insåg att du var en djävul i prestationsångestens anda. Du var glupsk och min passion blev din mat. Den långa kampen tog sin fart.

Under mina tonår la du grunden för funderingar och oro att gro, vilket har format mig till den jag är idag. Idag är jag en 20-åring med mängder av reflektioner, frågor och höga ambitioner om framtiden. Men jag lever med en ständig rädsla. En rädsla som grundar sig i ångesten för att misslyckas och falla. För jag vet precis hur det känns att falla.

Min största passion i livet är att dansa. Det var precis vad jag försökte göra när jag började studera till professionell yrkesdansare på Balettakademien. En dröm som resulterade i en kraschlandning, som har tagit tid att återhämta sig ifrån. Men jag vet exakt varför jag kraschade, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag kan inte skilja på mig själv, Ebba Kristiansson, och min prestation. När man väl hamnat i den onda cirkeln är det svårt att bryta sig loss. Jag värdesatte mig själv utifrån min prestation och när bekräftelsen inte blev botad blev jag, Ebba den misslyckade.

Det kryper i kroppen, mina ambitioner dansar men min rädsla skriker. Kontrastens urfader.

Det kliade i fingrarna och efter att ha suttit och sneglat på datorn i två veckor vågade jag igår äntligen fälla upp locket. Varför är det en sån kamp? Idag likt alla andra dagar rycker det i kroppen, jag måste dansa. Men det tar fullständigt stopp, jag vågar inte. Tanken av att sätta foten i en danssal skrämmer mig. Jag börjar röra lite på mig, du vaknar till och spänner blicken i mig. Den talar för sig själv och du sätter mig på plats. Så fort det handlar om något betydelsefullt är djävulen, med sina kritiska ögon, som mest närvarande. Rädslan över att inte leva upp till ens egna eller andras förväntningar infinner sig. När tanke blir till handling och jag väljer att hellre fly, kan man konstatera att djävulen vunnit kampen ännu en gång.

Allt som är lustfyllt ska inte behöva bli hotfullt. Låt det vara en passion och inte en prestation.

Jag har kommit till insikt med att det är dags att tänka om. I januari släppte jag mitt projekt ”Oskrivna regler” vars idé föddes ur frustration och missnöje. Jag vågar faktiskt säga att jag är stolt över mig själv för att jag litade på processen och drev den framåt till ett färdigt resultat, som mottagits med uppskattning och öppna armar. Men djävulen försvann inte med vinden av likes, kommentarer, delningar och visningar. Inte min rädsla heller. Men kan garantera en sak, jag vågade skriva och vågade dansa. Jag överlevde. Kanske ska jag tillåta mig själv att aldrig sluta våga utforska, gå emot rädslan. För det är jag värd och den rättigheten kommer jag alltid ha. Låt den envisa djävulen sitta kvar på min axel tills den tröttnar. Den kommer matas, skrika och bråka men försök lämna det där. För du vet ju själv, får man bekräftelse av någon annan så växer man för stunden. Men ger man bekräftelsen till sig själv växer man ännu mer i längden.

Jag måste kanske inte prestera för att kunna må bra, får nog med största sannolikhet existera ändå. Nämnde jag att det gått 8 år? Förresten, jag vågade skriva nu ska jag dansa.

Ebba Kristiansson, 20 år

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page