Sven-Ove Svensson

Sven-Ove Svensson, krönikör och författare, Forshaga. Publicerat ett tusental krönikor i press, radio och tv. Arbetar som webbredaktör på Värmlandstrafik. Driver den egna bloggen Svenssons släng (http://sven-ove.nu) - Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Vi behövde inga rulltrappor, skrev jag i förra krönikan. Det var min bestämda uppfattning när jag var barn. I staden blev man så förklenad att till och med duvorna behövde matas. Barnen behövde färdigbyggda lekparker och anställda fritidsledare. Konstiga namn.

Sedan hände det som brukar hända. Pojke blir äldre, livet skickar pojke ut i världen.

Först kom jag till Molkom. Centralorten där de nästan hade övergångsställe. Ibland var det tänderna, ibland någon skolidrottstävling, ibland några säckar som skulle hämtas med traktorn vid Centralföreningen. En äkta molkomsunge vågar stå först i en kö vid en kiosk, beställa för en krona smågodis och ändra sig. ”Åsså vill ja ha en sån. Nej vänta, ja tar en sån i stället.” Så modig var inte jag. Aldrig i livet.

Sedan kom jag till Karlstad. Sta’n. Började se att staden trots allt hade vissa fördelar. Friidrottsgalorna på Tingvalla idrottsplats. Min kusin hockeyspelarens hemmamatcher i Färjestadshallen. Fiken med alla gymnasiediskussionerna.Tankesmedjan är sannerligen ingen modern uppfinning. I staden har den funnits minst lika länge som det funnits funderande 16-åringar. På landet kallas det vägkorsning, men det tar vi en annan gång. Nog vet svenskar hur man byter idéer.

 

Höskörd, Värmland. Foto, Tankesmedjan Ida.

Tid för solidaritet

Det var en solidarisk tid, jag fick vänner som kände empati med både nära och fjärran medmänniskor, från LKAB:s gruvor till djunglerna i Vietnam. Ingen av dem skulle kommit på tanken att mobba mig för min bondebakgrund, även om de flesta tyckte det var ärofullare att jag jobbat på sågverk.

Elakheterna mötte jag senare. Det tog sin tid, men pojken som var jag upptäckte förstås att städer kunde vara sköna. Göteborg där spårvagnarna sjunger vackert och jag hittade den nya maträtten pizza. Jönköping, där jag hamnade på min första centralredaktion och lärde mig gilla kinamat. Karlstad igen, med filmstudio, bra bibliotek och nya vänner.

 

Det bor många i Stockholm. Foto, Tankesmedjan Ida.

Kall blick, kall replik

Långt senare var jag färdig med den stora länstidningen. I två år for jag Värmland runt och gjorde klacksparksreportage åt den, men nu räckte det. Tack och adjö, kamrater.

Tio år senare möter jag en av dem på Östra Torggatan i Karlstad, han är halvchef nu. ”Jaså bönnera ä’ i stan” konstaterar han och kastar en kall blick på mig. Jag, den forne ynglingen som bröt upp och lämnade hans redaktion. Ett kvarter bort inser jag vad jag borde svarat. ”Men mat vill du ha, hagfôrsing. Mat vill du ha. Det är sta’n som behöver landet, annars svälter ni ihjäl”.

Jag går inte tillbaka och säger det. Vi är så väluppfostrade, vi enkla pojkar från landet. Förresten menar han inget illa. Han är säkert bara mat-onn’. Det är värmländska och betyder matarg.

Mat-onn’ var han säkert. Stadsbor blir det när de inte får mat från den omgivande landsbygden var tredje timme.

Sven-Ove Svensson 

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page