Britta Nyberg

Britta Nyberg, född och uppväxt på landet där jag längtade till stan. Bott i stan och längtat till landet. Fann så småningom den perfekta kombinationen i Skåre. Har jobbat som journalist i drygt 35 år varav de senaste tolv som chefredaktör på Fryksdalsbygden i Sunne. Driver numera mitt egna Britta K Nyberg där jag släktforskar på beställning, föreläser och skriver artiklar. Har man och fem så gott som vuxna barn. Är en passionerad fiskare och älskar klassisk husmanskost.

Tala är silver, tiga är guld.

Visst har du hört det uttrycket många gånger? Kanske har du tystats just med de orden någon gång och lite skamset valt att vara tyst.

Att tiga är bekvämt. För den som tiger och är tyst kan alltid i efterhand komma undan med att han inget visste och därmed blir han friad från ansvar. Den som talar berättar för omvärlden att han vet och i samma stund gör han sig delaktig och för att inte bli ansvarig för det som händer krävs handling i ord eller på annat sätt.

En gaskammare i Auschwitz.

 

 

 

27 januari var det förintelsens minnesdag. Det var på dagen 69 år sedan första ukrainska fronten under ledning av marskalk Ivan Konjev nådde fram till förintelselägret Auschwitz. Då fanns det cirka 7 000 fångar kvar i lägret. Fångar som när evakueringen av lägret startade nio dagar tidigare var för sjuka eller för medtagna för att kunna ge sig iväg på marschen mot Tyskland. Arkiven från lägret var brända, gaskamrarna och krematorierna var sprängda i ett desperat försök att sopa bort spåren efter vad som skett på denna plats.

Men ingen eld eller sprängmedel var tillräcklig för att dölja historien. Det fanns människor kvar. Människor som hade ett språk och som kunde berätta om en plats, ett liv, en förnedring så stor att den inte ens går att föreställa sig i den värsta av mardrömmar.

WW2 Holocaust Europe.

Ganska tidigt i livet började jag ställa frågan om hur detta kunde hända. Hur kunde man forsla så många människor till läger, behandla människor som man behandlade dem i lägret och hur kunde man döda så många utan att omvärlden reagerade?

Det var frågor man inte borde ställa. Många år fick jag nöja mig med svaren att man ingenting visste, att det minsann inte var så lätt under kriget och att det där skulle jag inte kunna begripa som inte var med där och då.

Men frågan har gnagt i mig och gnager fortfarande. För det är inte sant att man inte visste.

I juli 1941 skrev den judiska pressen i New York att hundratals judar mördats av tyska nazister i bland annat Minsk och Lvov. Samma år skrev New York Times om mord på tusentals judar i östra Polen och 1942 kom Bundrapporten som beskrev hur 700 000 judar avrättats på olika platser i Polen. Innehållet i den rapporten rapporterade BBC om i juni 1942.

Senare samma år kom Riegnerrapporten och i december 1942 läste den brittiske utrikesministern i underhuset upp en gemensam deklaration där de allierade fördömde nazisternas grymheter mot de Europeiska judarna.

Det är klart att världen visste vad som pågick. Men det är inte säkert att de begrep innebörden av grymheterna. De är fortfarande, 69 år efter att Röda armén kom till Auschwitz, omöjliga att förstå. Ingen normalt funtad människa har fantasi nog att föreställa sig livet i förintelselägret, tack och lov.

Men vi måste alla förhålla oss till det som hänt.

Det är mänskligt av de som var med att säga att de inget visste oavsett om de verkligen gjorde det eller inte. Men det är under all mänsklig värdighet för oss som inte ens var födda att förneka att det hänt.

Det är under all mänsklig värdighet att välja tystnaden och inte tala när samma tankar och idéer dyker upp i samtiden. Är det något vi bör lära oss av historien är det att detta aldrig får upprepas. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att tala, protestera och argumentera.

Tala må hända vara silver men tiga är definitivt inte guld – aldrig någonsin!

Britta Nyberg

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page