Margaretha Runvik Wickberg

Journalist, SR Värmland 84-95, SR Väst Skrivarstugan 99-01, startade Förlaget Pärlemor 96 (har bl a skrivit en biografi om John Ericsson), Sebrafilm/Global Kunskap 06-08, Startade Tankesmedjan Ida 2012. Älskar att måla, skriva, väva, segla, timra och mycket annat. Stor familj med många härliga framtider!

Jag försöker leva i nuet, uppleva det som händer, se och känna.

Det är ofta svårt, för vi upplever alla olika saker på olika sätt. Man ser inte de små detaljerna och missar att mycket är gott, för att vi letar fel. Varför vet jag inte, men ofta är det så.

Ett av de minnen jag bär i mitt hjärta var en fantastisk känsla av kärlek. En värme som spred sig i hela kroppen, bara för att det var så magiskt att se glädje i en ovanlig situation.

Vi var på väg mellan Bohuslän och Värmland, min pappa, mamma och jag. Jag minns inte när, bara att vi åkte tillsammans och att vi förstås behövde äta någonstans på vägen. Jag tror att min yngste son var med på resan, också.

Vi gick in och ställde oss i kö, väluppfostrade som alldeles vanliga svenskar. På matsedeln stod bland annat fläskfilé och klyftpotatis.

Mamma stod före mig. Jag visste att jag skulle behöva hjälpa henne, för hon hade fått en stroke för ganska många år sedan och utan hjälp kunde hon inte skaffa mat eller åka någonstans.

Pappa och min son var klara, sen var det mammas tur.

- Jag vill ha en oxfilé och vatten att dricka.

Jag såg på henne.

Hon stod nöjd och glad, med en sminkväska med det nödvändiga under armen som en fin aftonväska, lite rosig och leende. Hon sminkade sig aldrig, men den var vacker och alldeles perfekt för hennes behov, både av att få med sig sina papper, pengar och mediciner.

När jag såg henne stå där och stråla, kände jag att jag såg den unga kvinna hon varit en gång. Vacker och alldeles fantastisk. Jag fylldes av så mycket kärlek den någonsin får plats i mitt bröst och min blick mötte kvinnans på andra sidan disken. Hon log också och sa,

- ja, tack, nästa.

Nå´n oxfilé skulle det förstås inte bli, men mamma hade tyckt att det var det finaste hon kunde tänka sig, så jag antar att hjärnan gjorde sitt eget val av ord, just då.

Jag är så glad att jag fick se henne som denna unga, förväntansfulla kvinna, som visste att idag skulle hon få något av det bästa hon kunde tänka sig till middag.

Varje gång jag tänker på henne där i kön vill jag bara gråta och känner en stor tacksamhet och ödmjukhet.

Hon är min mamma.

Margaretha Runvik Wickberg

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Share on TumblrShare on LinkedInDigg thisPrint this page